Mer fippel och mippel.

Nej, nu är jag less på den här bloggen.

Jag tror vi lägger ner.
Packar ihop och flyttar.

Väl mött!

Handstil

Jag tycker om att skriva för hand.
Själva känslan av pennan mot pappret, och det händer att jag saknar att man aldrig skriver brev längre, just för den sakens skull.
För visst är det härligt att både bre ut sig över flera sidor, i lugn och ro, med en tekopp intill sig och en bra penna i handen!
För att inte tala om att få ett brev, ett brev med frimärke på, utan fönster, utan med handskrivna tankar i!
En skön bläckpenna är en fröjd att skriva med!

Sen håller jag med *Mia: Det handskrivna är rysligt svårredigerat!




Igår lyssnade jag på radio, där man dels pratade om språkinlärning, läsande och skrivande, men också om skrivstil: är det viktigt att lära sig läsa och skriva skrivstil?


Samma lapp, en stund senare, efter en femåenhalvmånaders killes kärleksfulla behandling.

Vad har du för handstil?

Sprid det här till alla du känner

Idag skriver Ulrika Good om kedjebrev som sprids via mail. Ofta är det bara bluffåbåg och visst har även jag fått mailet om Melissa.

Alla kedjebrev innehåller lyckligtvis inte lögner om borttappade barn, oftast är det små skämt, roliga bilder, filmsnuttar och andra lustigheter som skickas vidare i all oändlighet.
Det kan man tycka vad man vill om.

Men en sak ber jag er om, kära vänner.

När ni skickar vidare ett mail, särskilt om ni skickar vidare till flera personer: skriv då adressaternas adresser i fältet hemlig kopia. ("bcc:")
Det avslöjar du inte alla de adresser du använder för alla de du skickat mail till - och alla de som de sedan vidarebefodrar mail till (i sju led!)

JAG vill INTE att kreti och pleti ska ha mina mailadresser!

Mippelfippel.

Jag har mipplat och fipplat lite med kommentarerna här i bloggen.

Tanken är att det ska fungera med trackbacks, trots att vi bloggar i Blogger.

Vad tror ni, funkar det?

Tja, vi får väl se..!

Ha!!

Trägen vinner!
Den som söker finner!

Ljusstakarna är återfunna!

Dessutom fungerar de..?!!

(Är det inte märkligt att man ställer undan fungerande ljusstakar, sen ligger de nästan i ett helt år och vilar. När man sedan tar fram dem är har allmänhet åtminstone någon av glödlamporna gått sönder...? De tål alltså inte att inte användas..??)

Min dag. Din dag?

Mymlan bjuder på en liten nyhetsrunda idag och avslutar med frågan: "Vad ska ni göra idag?"

Ja, det undrar jag med! Berätta om vad just du ska göra idag, eller, allteftersom dagen går; vad du har gjort idag!

Särskilt nyfiken är jag på Carina, Drottningen, DeepEdition,och Abbepappan

Ja, min dag då, nu när klockan är halv elva på förmiddagen.

Planen var att vi skulle vara på öppen förskola i förmiddags, men det struntade vi i. Låt oss bara konstatera att vi inte var där klockan nio. (Nio är så tidigt ibland!)
Däremot jäser bröddegen precis som den ska.

Här om veckan köpte jag till slut en digital hushållsvåg och med det vågade jag mig på att starta min första surdeg. Igår bakade jag de första bröden och de blev farligt goda!
Så goda att jag och barnafadern glatt käkade upp nästan en hel limpa till varsin kopp kaffe. Hoppla!
Den andra gav jag bort till BonusMorfar, som tackförhjälpen för installerad diskmaskin.

Så brödlös är jag.
Inte rådlös dock: Nu vet jag ju hur man gör, så ja, en ny deg står och jäser.

Halv två ska jag ta Lilla Essingen i famnen och gå till RosMarie på BVC och lyssna på lite chockad gråt. Vaccinationsdags. Lite mätåväg också, säkert, när vi ändå är i farten.

Jag ska också fortsätta jakten på de försvunna elljusstakarna. Ner i källaren. Jag trodde nog att jag visste...men...

SKULLE jag också hinna byta gardiner till något lite juligt i vardagsrummet blir jag nöjd med mig själv.

Alltså, för mig bör dagen bli en ganska lugn hemmadag.
Skönt.
Jag tycker om dem, de är mysiga: Snart - tiden går ju så fort! - är jag tillbaks till arbetslivet igen, men då med dagishämtning som stressmoment.
Så jag njuter av de här dagarna; att ha tid att leka tillsammans, baka, fixa här hemma, ta en kopp kaffe och surfa lite.

Så! Berätta nu om den här dagen, vad som gick bra och vad som gick snett, vad det blev för lunch eller om...!

---

Update
Bröden blev kanonsnygga. Jag har inte smakat än men ikväll, då...! Check!
Adventsljusstakarna är fortfarande på rymmen. Det är inte bra att flytta. Jakten går vidare. Men var sjutton ska jag leta nu??
Nya gardiner har jag fått upp i vardagsrummet.Check!

Essingen har fått sina vaccinationssprutor. Det tog knäcken på honom: han har sovit i nästan enåenhalvtimme. Han som helst inte sover ALLS. Han somnade i bärsjalen i samma ögonblick som vi gick ut från BVC-RosMaries rum...
Vi fick också tid för halvårskontroll hos barnläkaren. Då kollar man att ett barn t.ex. vänder sig själv, kan flytta en leksak mellan händerna, och förstår att den tar vägen någonstans när man tappar den: "var tog den vägen" - barnet följer tappesaken med blicken.
Vi gjorde undan det idag, det var lika bra det, tyckte Essingen. Check!

Oooops!

Oj.

Där står den..?!
Tänk, den kanske man skulle komma ihåg någon gång då och då.

*Ehum*

Det var rätt länge sedan jag var mamma nu..!

*Ehum*

Låneord

Ibland får man inte till det själv.
Orden dör, formuleringarna stela och klumpiga.

Då är det tur att det finns andra människor som tänker som jag gör.
Som får till det.

Jag och Drottningen är helt överens. November är en jävla månad. Det är tur att den snart är slut.
Dessutom: "...men det mesta har varit mina egna hjärnspöken och det är inte på riktigt även om de ställer till det för mig."

Ajaaa. Det är så det är...


Sen läser jag vidare här och känner återigen igen mig.

"Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."

Ajaaaa.

Tack för att ni formulerar det jag känner.

Fördraget hos grannarna

"Habibi,

Jag saknar dig så gränslöst, jag är ofta rädd och ensam.
Jag saknar vårt liv tillsammans, och jag önskar att ..."

Frustrerat knölar han ihop pappret till en liten boll, slänger den ifrån sig och svär till.

Ett sånt värdelöst liv!!
Men ändå det bästa som fanns. I alla fall just nu.

"Jag är i Sverige. Jag är trygg. Det här är inte Basra. Jag lever. Lever."

Han upprepar meningarna flera gånger, högt för sig själv för att inte tankarna ska kantra in i självömkan och frustration.

Försiktigt går han fram till fönstret, petar isär några av lamellerna i den dammiga persiennen och tittar ut. Längtar ut i dagsljuset, efter ett vanligt och normalt liv. Efter att sitta med vänner vid ett cafébord i eftermiddagssolen.

Men nu är livet ett annat:
Viktigt att inte märkas, inte störa någon, inte väcka någon uppmärksamhet. Smyga ut sent på kvällen, städa snabbt och tyst. Inte ställa några frågor, bara få några hundralappar i ett kuvert. Sen tillbaks till lägenheten igen.

Han vänder blicken, tittar in i rummet. En säng med en solkig bäddmadrass. En liten tv, en grön stol som vickar om man sitter på den. Några plastpåsar med lite kläder och en massa papper från advokaten och från invandrarverket.

Dagarna är värst. All tid att ha ihjäl. Alla tankar. Är det här ett anständigt liv? Nej, överlevnad, men inte liv.
Alternativen? Att gå upp till ytan: En enkel biljett till Bagdad. Antagligen till tortyr, till död, men också till det hemvana, till familjen en kort tid.
Att stanna här, i skuggorna, i överlevnaden, utan verkligt liv?

Han tittar ut igen. På en balkong på andra sidan gården står en blond kvinna. Hon är gravid, får hjälp av sin man att hänga en matta över balkongräcket.

"Åh, Älskade, så jag saknar vårt liv tillsammans..."

nollkoll

Igår skrev Joshua_tree om verklighetsförankring - eller snarare bristen på dylikt.

Här har vi ännu en tjomme som uppenbart lever i ett parallellt universum.


Förutom det självklart hårresande om fred och vem som bringar fred och såna små detaljer *hostar lite lätt hysteriskt* så lyser följande formulering med sin briljans:

"Jag skulle vilja vara en person som blir ihågkommen som någon som först och främst inte sålde sin själ för att anpassa sig till den politiska processen. Jag kom till Washington med en uppsättning värderingar, och jag lämnar staden med samma uppsättning värderingar".

Det är väl inte förvånande att just han kunnat ha just den positionen och mött alla de människor och situationer som han gjort utan att ha förmått lära sig och utvecklas det minsta.

Tack Gode Gud för att det snart är över.

Mer skit i skåpen!

För en tid sedan fick jag anledning att grundligt städa mitt skafferi.
Förutom ett och annat litet odjur hittade jag en bortglömd påse med köpebullar.
Hur kan man glömma en påse bullar??
Well,föder man barn har man på något sätt lite annat att fundera på. Åker man sedan dessutom till sommarstugan och blir där i en månad eller två så...


Ja.
Jag tittar på bullpåsen. På bullarna i påsen.
Läser skeptiskt innehållsförteckningen.
Klämmer på påsen, på bullarna.

De är mjuka fortfarande.
De är inte mögliga.
Pärlsockret på dem har inte "smält".

Ajaaa.
Men nog är det ju så, med köpesbullar, slikt ger en ett annat perspektiv på åldrande.

Men jag studsar inför den avslutande meningen i innehållsförteckningen

"Bakas utan konserveringsmedel"

Ok...?!

Nä.
Jag föredrar nog de här till kaffet istället.
Galet goda blev de!

Och mer: Jag har blivit med hushållsvåg.
Nu ska jag lära mig baka levain!

Fullständigt fritt från skit!


Fråga: Vad ska jag göra med bullpåsen? Omloppsbana runt jorden, tillsammans med verktygslådor och annat skräp?
Mata duvorna med, och se om de överlever?
Fler förslag?

Blöthjärta, that's my middle name

Dunk.

Dunkdunk.

Dunkdunkdunkdunkdunk.





Jag vaknar.


I mörket, nattmörkret kommer jag på mig själv med att le.

Jag är så oändligt lycklig över att ha en liten pojk som sparkar mig i ryggen.

Sen, att klockan är mittinatten vet ju inte han. Han har bara vaknat, och ropar Hallå!! på sitt sätt.

Jag vänder på mig, drar honom till mig, intill mig, nära nära, och så somnar vi om igen.

Du vet att du är småbarnsförälder när...

...du lydigt står och inväntar grön gubbe vid övergångsstället trots att det inte är någon trafik att tala om.

Och jag sjunger inte om rallybilar.
Jag sjunger om båtar...

Lillebror.

Idag fyller du år.

Det känns tungt att du inte finns i mitt liv, och jag kan inte låta bli att undra varför du väljer, valt att dra dig undan.

Du fattas mig.

Båtliv i Handen

Jag tar, som ofta, Lilla Essingen i bärsjalen och går upp till kyrkan. St Eskils kyrka, här i Handens centrum.

Öppen förskola, där trivs vi riktigt bra, jag och pojken min. Jag småpratar lite med diverse andra mammor (och undantagsvis en och annan pappa) och Skorven (som i detta ögonblick försöker äta upp en tvättställning..!?) träffar andra barn.
Just det är fascinerande.
Första gången vi gick dit var han fullständigt bergtagen, låg/satt bara och TITTADE på alla andra barn. Bebisar i hans egen ålder, ettåringar som tultar omkring, och deras äldre syskon som busar och leker. Jag tittade på honom, och log. Som sagt: Bergtagen.
Några barn känner vi från BVCs föräldragrupp,några mammor har jag hittat att promenera ihop med, och det känns bra.

Det är så enkelt, så litet, men ändå så bra. Ett stort rum, med leksaker, plats och stolar och bord, massor av barn. Sen en liten sångstund, och sen kan man fika om man vill. Och det vill man ju i allmänhet.

Jag ser på andra barn, äldre barn. Tänk, snart kommer Skorven sitta stadigt, börja krypa, resa sig... Det är märkligt, alltihop.
Man kan småprata lite om stora väsentligheter. Om tandsprickning, nattvak eller olika modeller av bärselar.

En liten båt

En liten båt blir ofta våt
om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt
om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå,
där simmar små, små fiskar
Den tänker att i böljan blå,
där simmar små, små fiskar.
Jag undrar vad de viskar.

De viskar att det finns en skatt,
Långt ned på havets botten.
De viskar att det finns en skatt,
Långt ned på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Jo, det var jag när jag fick dig
för du var den där skatten!
Jo, det var jag när jag fick dig
för du var den där skatten,
och jag blev glad som katten!

Då, för länge sedan, då när jag just flyttat hit, när jag hade ont ont i bäckenet, när jag gick över tiden och väntade, väntade och väntade så var just det här en av mina målbilder.
Att jag skulle gå med ett litet barn i en bärsjal, gå på öppen förskola och öva på att vara mamma.

Jag håller i...

...stunderna, blåhåller, med vitnande knogar.
Alla säger:"Njut av den här tiden, den är så kort" och visst är den det, till och med när jag är mitt i den uppfattar jag flyktigheten.

Nästan så att jag får panik.

Igårkväll känner jag ett litet risgryn i underkäken på Lilla Essingen. Fröken Underbar sitter på andra sidan matbordet, hon kommer runt och känner, hon med. Jo. Ett litet risgryn, det är verkligen så. Första tanden är här.
Det är ett år av Första Gången, men också ett år av sista gången.

Jag diskade ur den första urätna burken barnmat i förrgår. (Något halvmysko franskt märke, varuprov från Mammas jobb, jag stavade mig noga genom innehållsförteckningen...)
Jösses, barnmat lixom!!
När kommer jag diska den sista?


När han var nyfödd och jag tog honom i famnen så "hackade" han, det är tydligen väldigt typiskt nyfödingar, med huvudet mot mitt bröst, och när han åt lät det på ett speciellt sätt, han verkligen klunkade i sig mjölken.
När slutade det, hackandet och det där klunkandet?
Jag vet inte. Jag tänkte inte på det. Det bara försvann.

Och de där fjunen?
Lanugohåret.
Den där helt fantastiska fjuniga behåringen på axlarna och ryggen som han hade när han var liten.
När försvann det??
Varför fotograferade jag det inte?
Vänner, det var så fint så fint, och nu är det borta!!
(Ja, bilden är ju då inte min, utan hederligen ...hrm...)


Jag säger till honom: "Älskade, väx inte så förtvivlat, ha inte bråttom! Jag hinner inte med!"
Han äter.
Som en skogshuggare.
Han ammas på nätterna och morgonen. Sen till lunch potatismos och lite morotsmos. På det lite blåbärspuré och sen toppar vi det med en tissetår. På kvällen havregrynsgröt och mer blåbärspuré och ännu mer tissetår. "Nådastöten" - på den slurken brukar han somna...
Han växer så det knakar.

Jag tittar på kläderna, som förefaller att krympa där de ligger på hyllorna.
Ok. De där byxorna får du växa ur... men inte de där! Hördu, lyssna på mamma, inte pingvinsparkbyxorna!
Det här är en duktig liten pojke. Han gör som mamma säger. Senaste vägningen på BVC visade att han lagt på sig fyra hekto till (7090g?!! Över sju kilo!), men bara en halv centimeter i längd. Så pingvinsparkisarna hänger med ännu några tvättar. Med lite god vilja.
Men jag kommer förlora den striden, så är det och så ska det vara, jag vet, men... *suckar*
Just de byxorna kommer jag aldrig riktigt förlåta honom för att han växer ur. Fast jag vet att det ska vara så och fast att jag gläds, verkligen gläds åt att han växer, upptäcker saker och utvecklas. Just de byxorna är så speciella, har en historia.

Älskade barn, ha inte så bråttom. Och hur i hela fridens namn tänker världen när jag förväntas lämna honom ifrån mig, ha honom på dagis om dagarna, då missar jag ju massor?!?

Skit i skåpet II

När jag sveper förbi akademibokhandeln fastnar min blick - hur går det till?? - som alltid på hyllan för pocketnyheter. Ja, visst var det den där som Drottningen pratade om...? Jag sliter till mig den, och något annat, det blir som alltid en påse "gott och blandat", jag har så förtvivlat svårt att motstå pocketböcker.

Hemma läser jag.
Visst har jag anat.
Visst har på något sätt vetat.
Men att vi blir så totalt och fullständigt grundligt BLÅSTA av de som tillverkar den mat vi ställer på våra bord, som serveras våra barn, det... nä.
Nu är jag förbannad på riktigt.

Somligt kommer jag aldrig mer att köpa.
Helt enkelt för att det är skit och skit betalar man inte pengar för. Eller än värre: Lurendrejeri.

T.ex. Fun Light och "rökt skinka" (smörgåspålägg)

Lightprodukter rent generellt går bort.

...och tänk efter: "fettfri majonnäs"

Jag har funderat över det där med "fettfri majonnäs" tidigare, för hur gör man majonnäs helt fettfri?
Frågan blir självklar om man vet hur man gör majonnäs.

Man tar en äggula.
Man häller ner olja i en tunn stråle i äggulan samtidigt som man vispar ordentligt. Mixerstav är en bra sak!
Man smaksätter med lite vinäger, fransk senap och ...ja, vad man nu gillar för kryddor i princip. Pressa ner några vitlöksklyftor och du får Aioli, en knivsudd saffran så blir det ännu festligare.
(Ja, just: låt alla ingredienser vara rumstempererade, då skär sig majonnäsen inte, alltså inga kylskåpskalla ägg!)
Inget magiskt.
Inte speciellt komplicerat.
Gjort på fem minuter.

Alltså: Ägg, Olja, Vinäger och senap. Ganska långt ifrån fettfritt.
Så hur kan man kalla något som varken innehåller ägg eller olja för Majonnäs?

Tropicana Juice: Dyr skit. Köp Brämhult istället. Den är ännu lite dyrare, men färskpressad på riktigt.

Nä.
Nu är jag sur.
Nu petimetar jag mig och läser innehållsförteckningar.
Nu predikar jag.

Sånt som jag inte vet vad det är, vad det har för funktion i maten, eller ens kan uttala vill jag inte äta!!

* p-Hydroxibensoesyrapropylester
* Askorylpalmitat
* Butylhydroxitoluen
* Polyoxietylenstearat

Läs högt, människor, kanske är ni bättre bildade än jag..!

Grynkorv!

Min lilla Grynkorv.

Risgryn.

I underkäken.

Första tanden är här!!

Skit i (det blå) skåp(et)

När jag var liten var jag ofta hemma hos Farmor och Farfar i Lycksele.
Hemma hos dem åt man alltsomoftast kornmjölsgröt.

Jag gör fortfarande kornmjölsgröt då och då, lite av tribut till henne, dem, till en tid som var och till det vi kallar "husmanskost".
Dessutom tycker jag att det är farligt gott.

Recept? Njae... Nu är jag ju dålig på det då, men ungefär så här gör jag.

2½ dl vatten kokar jag upp i en kastrull. Då drar jag kastrullen av plattan nästan helt, så det bara bubblar lite försiktigt på kanten. Sen rör - inte vispar! - jag ner kornmjölet i vattnet, gissningsvis 3/4 dl mjöl. Vispar man ner mjölet får man klumpar i gröten och klumpar i gröt är ondska!
Sen, en nypa salt och så får gröten koka ihop i fem minuter eller så.

Jag häller upp gröten i en tallrik, häller på mjölk och ser hur gröten "lättar", flyter som en liten ö i ett mjölkhav - perfekt - och toppar med en klick lingonsylt.

Så, efter det här lilla stickspåret dårå... Gröt.Jag ville ha kornmjölsgröt. Redan kvällen innan slog det mig: "I morgon ska jag göra kornmjölsgröt istället för hallonsmoothie till frukost! Gott!!"

Fram med kastrullen, och ...whatthefuck?!!

HELVETE!!

Nej.
NejnejNEJ!!

Men dagens sanning är att jag fått skit i skåpet. Odjur i mjölet. Jävlar.
Snabbt viker jag ihop påsen, slänger i soppåsen. Tar de andra öppnade förpackningarna intill, en kartong med idealmakaroner, en påse spaghetti... Tittar i förpackningen med falu rågrut... Ävlaävlaävla. Åker gör allt som inte är i tät burk eller obruten förpackning.
En hel del.

Men lyckligtvis inte allt.
För det kunde vara värre.
Mycket är ordentligt burkat.
Det som råkat illa ut nu är sånt jag slarvat med.
Sånt som inte riktigt fått plats i speceriskåpet, som står bland helkonserverna:"Jag behöver skaffa fler burkar. Jag ska bara..." eller som med just kornmjölspåsen: Det som inte fick plats i burken blev kvar i en påse, som blev lite bortglömd längst bak i skåpet.


Det nu väldigt renskurade skåpet. Notera de nya snygga stora burkarna för mjöl..!

Där den hittades av ett odjur.
..och varifrån det kom vet vi inte. Lär aldrig få veta. Men det lade ägg, och blev fler. För så gör såna odjur.

På Anticimex hemsida läser jag, diagnosticerar. "Sågtandad plattbagge".
Jaja, whatever. Ut ska de, de j*vlarna.



Nu har det gått några dagar. Allt som inte var ordentligt förpackat är slängt. Skåpet där j*vlarna hittades är dammsugat, skurat och dammsugat igen. Resten av köket också, förresten. Allt i det aktuella skåpet är diskat. Inklusive konservburkar och hushållsassistent.
Inget ätbart finns utan att vara packat i tät burk.
Jag repeterar: INGET.

I det här skåpet var allt ordentligt burkat, no bugs!


Nu är det sannerligen mycket trist att vara skalbagge och försöka smörja kråset i mitt skafferi, men... gissa om jag håller koll..!
Nu är det KRIG!!

Provsmakningsmeny

Mixerstaven är undantagslöst den apparat i köket jag gillar bäst.
Med den gör man smoothies.
Smoothies är bra!

Med löfte om en smoothie utför jag stordåd, och få saker är så bra att börja en dag med!

MUMS!!

Man kan göra annat också.
Man kan t.ex. mixa sönder havregryn till något som näst intill blir havremjöl.
Sen kan man ta en matsked havremjöl, två matskedar vatten och köra i micron några 15sekundersintervaller.


Sen smälter man lite smör och en fryst tärning bröstmjölk och vips har man både lite havregrynsgröt specialanpassad för en fyramånaders baby och ett intressant litet projekt framför sig.
Det här är nämligen nytt.
Nytt på riktigt.

Pojken får lite lite av gröten på en sked och ser förundrad ut. Hälften av klutten hamnar på handduken, men eftersom jag är en elak morsa fångar jag upp den och serverar igen.

Människor: Grimaserna!!

Det är TRAGEDI att jag inte hade en assistent här som kunde föreviga minerna.

Men med lite tur får jag samma miner nästa gång vi provar, och då kanske jag kan multitaska lite bättre.

Mmm. Men jovisst. Grötklutten försvinner.
Vi ska öva lite mer i kväll, eller i morgon. Jojo!