Att poa på.

Jo, det heter så, det jag gör. Det har inget med "poo" att göra. Nono. No bajsprat här.

Jag använder uttrycket och Fröken Underbar himlar med ögonen, förstår inte alls vad jag menar.
Det beror nog på att hon aldrig bott i Norrbotten. Kanske är det mer lokalt än så, kanske hör det hemma i Jokkmokk, jag vet inte.

När man "poar på" så jobbar man på, i lugn takt. Man dräper sig inte, man nöter uthålligt på, fixar och donar.

Precis som jag gör här, med uppackning och iordningställandet av den här lägenheten, förvandlar den till ett hem.

Det går långsamt.
Min ork är begränsad.
Min rörelseförmåga är begränsad.
Här om morgonen tappade jag en järntablett på köksgolvet. Jag suckade, och tog en ny ur förpackningen. Den andra ligger kvar, i väntan på dammsugaren. Jag ORKAR bara inte böja mig ner för något så trivialt.

Mor med man kom förbi med två gamla fåtöljer.
Snyggare möbler har man sannerligen sett men till skillnad från min kära Karlskrona kan jag ta mig upp ur dem, och det underlättar tillvaron. Den ena har kattrumpan redan adopterat. Hon sover som vore hon medvetslös.

Jag mår illa ibland, det kan tydligen bli så: hormonnivåerna slår ett nytt All Time High inför förlossning och sånt, och helt plötsligt finner jag mig själv i badrummet, vid toalettskålen. Inte riktigt vad jag har lust med, nej. Det är dessutom inte speciellt kul att ha BRÅTTOM upp ur sängen när man mest är att likna vid en strandad val.

Jo.
Jag ser ut som en vattenballong på storkben. Helt galet.
En vecka kvar till Beräknat Födelsedatum.

Det känns som om jag mest går och vankar och pustar.

Och poar på, så gott jag förmår.