Passionernas tid

Passionernas tid är förbi.
Oåterkalleligen borta, precis som ett tåg som gått, lämnat perrongen. Somliga av oss står kvar av egen fri vilja, medan andra inte vågade hoppa på. Några ramlade nog av i farten också, jag ser fler än ett skrubbsår, mer än en stukad självkänsla gnids av nariga händer.

Jag står på perrongen, tåget har gått och jag är nöjd med det.
Jag säger NejTack till den stora passionen.
Nej Tack till utspelen. Kriserna och sammandrabbningarna.

En gång bet och slog jag en man.
Att driva sig själv över den gränsen att jag faktiskt... att orden inte längre räckte till...
Det var ingen trevlig självinsikt.

Så vill jag aldrig älska en annan man igen.
Till det säger jag Nej Tack.

Så hur vill jag då älska?
Och blir kärleken tam och blodlös utan de där dramatiska scenerna?

Jag vet inte.

Jag vet bara att dramatiken kostar mer än den smakar: Då älskar jag utan att bli älskad. Då bär jag utan att bli buren.

Nog med det.

Det är nog med det.

Jag klipper topparna och i gengäld slipper jag de djupaste hålen.

Passionen åker vidare med tåget, kvar på perrongen står jag, med tryggheten, tilliten, vänskapen och kärleken.

Det känns helt ok, faktiskt rent av bra.