Bittersweet...

Det börjar vara lite trångt i hjärtat ibland. Somt (Ja, för sörlänningar kan jag meddela att "somt" uttyds som "Somligt") påminner om det som var, det som var gott och ont, och det som inte hann bli.

Ytlig har jag aldrig varit, det gör det svårare.
Ibland kan jag avundas de som söker snabbare, utan att i alla lägen investera själ och hjärta.

För ganska exakt två år sedan- det felar bara några dagar - satt jag i en vitsippsbacke i Sköndal med en vacker man, som senare gjorde mig mer illa än någon annan man gjort. Ändå har jag svårt att se tillbaka med vrede över vad han gjorde. Ändå är det lättare att minnas vilken god och klok man han var, är, och bara beklaga att han... gjorde som han gjorde. Jag saknar honom fortfarande, även om jag vet att jag absolut inte ska ha något med honom att göra. Jag väljer att förakta hans feghet och hans ryggradslösa beteende, just för att inte sakna...

Den mannen, med honom hade jag kunnat leva, men han vågade inte, hade andra mål än jag, eller så älskade han helt enkelt inte så som jag gjorde.

Andra minnen är än mer bittersöta. Där något mycket gott hade kunnat bli, men där omständigheter och timing var helt fel. En apelsin nedanför Karlbergs slott... Ett glas vin på en balkong uppe på Gärdet...

Nu, när jag står i ett valåkval - fast jag nog faktiskt har bestämt mig för att bara bolla tillbaks bollen till denne svärdsman - så minns jag tydligt dessa andra lägen och situationer som slutat så, i bittersöt saknad.

Jag vill verkligen inte ha mer av det nu.
Nu vill jag bara ha ren och klar och tveklös kärlek.

Men jag har en otäck känsla av att jag snart fått ännu en anledning till bittersöt nostalgi.

En annan text om kärlek och nostalgi



.

Hälsning

bjkkkkkkkkkklllllllllllllllllllllkopppppppppp++++++++++++++


sdsssssssssssssssssdssssssssssssssssssssssssssscccccccccsvvvvvvvvv









Lilla Fröken Morrhår hjälper till med skrivandet här, ibland.

När hon inte, i största välmening, kör in sina klor i min morgonrock, genom frottén och rätt in i mi..g, där trampar hon njutningsfullt, så som bara en katta kan.



.

Tillkrånglat!

Jag tror jag ska göra det till min devis:

"Warum es einfach machen, wenn man es so schön kompliziert machen kann!"

Jag kan nu ingen tyska, så jag tänker INTE ta gift på stavningen i ovanstående, men innebörden är glasklar: Varför göra något enkelt, när man kan krångla till det.

Jag är bra på det.

Härom veckan monterade jag ihop de nyinköpta möblerna till balkongen - iförd skinnställ.

Igår byggde jag lego, bakade muffins och stekte köttbullar tillsammans med bl.a. ett st treåring - iförd långklänning i medeltidsfantasidesign, med jättelika trumpetärmar.

Jaja.

Man kan göra så, men man måste inte.



.

Att behöva...s...

Nu hittar jag inte igen var jag läste det, men någonstans läste jag häromdagen ett bloginlägg där oberoendet hyllades, där skribenten uttryckte sin stolthet över att klara sig själv, över att vara oberonde och stark och i mina öron klingade det falskt och tanken gick till en av mina absoluta favoritböcker, som jag helt frankt tänker saxa lite ur.


Beroendet av andra människor, inte friheten från dem, är vad som gör oss till människor. Beroendet av och tacksamheten mot andra människor. En del har mer att vara tacksamma för än andra, och en del hävdar att de ingen har att tacka för något, men utan beroendet av andra människor skulle tacksamhetsfrågan inte ens uppkomma eftersom vi inte skulle existera. När människan tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan för att kunna vara sig själv, och därför inte heller har någon anledning att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de grundläggande villkoren för sin mänsklighet.

Avsnittet kommer ur essäsamlingen "Plikten, profiten och konsten att vara människa", och är skriven av Göran Rosenberg Det är en bok jag skulle vilja att varje gymnasieelev fick läsa och diskutera på skoltid.

Beställ den genast!



.

Jag smeker min kropp
hela tiden
för att trösta den
Din röst därinne
men säg mig
vad ska min kropp göra
utan dig

Jag smeker min kropp
hela tiden
utan dig
Jag lyssnar till regnet
Det regnar i mitt hjärta
men vad ska min kropp göra
hela långa tiden







ur "Solens stav är du" av Ann Smith

Favorit i repris - Världens vackraste ben

Det här är en text som är ungefär sex år gammal.
Jag tänker på den dagligen, när jag konfronteras med vedermödorna med att vara rullstolsburen. Gudskelov är inte jag det, men i mitt arbete möter jag gång på gång konsekvenserna av hur illa vår värld fungerar om man inte, som jag, har väl fungerande ben...

---------------


¤ Världens Vackraste Ben ¤


Världens Vackraste Ben...
...har jag.
Dom är verkligen sagolikt tjusiga.
Långa, muskulösa, lagom stora fötter med röda tånaglar. Välsvarvade vader. Absolut STUNNING i kort tjol och snygga skor, med eller utan strumpor, dom klarar allt.
Framförallt Fungerar de...

Del 1 i min upptäckt av värdet av begreppet ben:

Jag var på spinning för en tid sedan. Jag är sjukskriven sedan en längre tid, och bestämde mig för att nyttja tiden till att sköta om mig lite. Någon sa: ”Pröva spinning”. Jag kom, såg och segrade. Var fast. Fruktansvärt jobbigt, men adrenalinproducerande. Precis det jag behöver. I slutet av ett av de första passen, stod vi efteråt och stretchade. På ett ben, med andra benet på styret, töjer försiktigt ut muskeln på lårets baksida. Är ganska mjuk i kroppen så jag lägger kinden mot låret och blundar. Trött och svettig.
”Hmmm. DU är ett duktigt ben, faktiskt... !” slår det mig. Jag har lixom aldrig tänkt på min kropp förut, men se vad fysisk aktivitet kan ställa till med. Jag kom på att ... Min kropp är nog rätt ok... Kanske inte behöver vara så nojjig ändå...

Del 2 i min upptäckt av värdet av begreppet ben:

Fredag kväll, är på besök hos min kalaspingla Hotwheel och hennes sambo.
Lagar mat, dricker vin (Lalonde, franskt rödtjut, rasande gott!)
Eftersom både Hotwheel och hennes sambo är rullstolsburna, så passar jag på att hjälpa dem med sådant som är hyfsat omöjligt om man inte är gående - som att byta taklampor och bära upp prylar på vinden. Och i det där projektet, möjligtvis kombinerat med gott humör efter en bra dag och ett par glas vin, bestämmer vi att reservstolen ska riggas och testköras följande dag. Riggningen och rengöringen tar vi omedelbums. Med vinglas i högsta hugg.

Följande dag, utan vin, känns projektet mer ... farligt, men fortfarande rasande festligt och spännande. Både Hotwheel och hennes sambo ler och skrattar åt en gåendes märkliga fascination, men kräver övningskörning och instruktion inne i lägenheten, innan stollet släpps ut på stan. Hotwheel säger...: Tja, vi vill ju inte att du ska slå ihjäl dig när du vurpar...”
När jag vurpar?
Jag tänker inte vurpa...

Stolen rengjord, justerad och hjulen pumpade.
[Undertecknad] sätter sig i stolen. Händerna på drivringarna (Eller vad de nu heter) och ska ge sig själv en liten knuff.
KADUFF så jag tippade, baklänges, rätt in i ytterdörren! Hann ta emot mig med ena handen, slapp slå i skallen, vad hände??
Mina tålmodiga lärare skrattade :)
För att göra en lång historia kort: Jag släpptes inte ut ur lägenheten förrän jag lärt mig balansera på bakhjulen och förrän jag lärt mig lyfta på framhjulen när jag kör över trösklarna i lägenheten :”kantstenar och skit är högre än våra trösklar, har du fart rasar du framlänges...”

Så. Mot Ofvandahls konditori.
Målet med övningen.
Min vän bor i centrala uppsala. Så pass nära Ofvandahls att jag betraktar det som NÄRA.
Färden dit går bra. Inte så lätt, på vägen ska vi bl.a. över en järnvägsövergång, men tröskelträningen där hemma räddade [er tappra hjältinna], hon klarade rälsen... Men strax innan målet, när det hägrade framför [den allt tapprare men tröttare] med stumnande armar, rinner Fyrisån. Med en bro över. Som lutar UPPÅT. Gående hade jag knappt noterat lutningen. Nu ... blev jag efter min vän, och ... jösses, still stod det!! Alltså, ... ARMMUSKLER, kom HIT!!
Kom på att jag nog inga har...!
Min vän blev klart STÖRD när jag faktiskt fegade ut, och reste mig...
Jag förstår henne, jag nästan skäms....
Förresten.
Inte bara nästan.

Men över bron kom vi.
Bara några meter kvar.
Några meter plattlagd - väldigt SNED trottoar, runt hörnet och sedan ... TVÄRNIT.
Kom inte in.

Min vän svänger in i dörren, tar tag med båda händerna i dörrposterna och häver sig in.
Jag får tvärnit. Får inte upp hjulen över tröskeln. På en gång folk bakom som också ska in. Hon skrattar, vänder sig om, lyfter upp mina framhjul och jag - pust - är inne.

FRAMME!! Jääääääääää! Och inte en enda vurpa!! (Men pinsamt det där med bron. Hem ska jag minsann inte baila över något så mesigt...)

Så har dom inga Brownies... Inse, jag har flugit från LULEÅ, slitit med mina tunna stackars MagerArmar i Rullstol, och så har dom inga Brownies...!! USLA MÄNNISKOR!!

Vi tar varsin kopp te, och varsitt wienerbröd. (76 spänn...!!)
”Ska jag bära ut brickan?” frågar biträdet bakom disken. Nej, det går bra, säger jag övermodigt... Ställer brickan i knät och rullar försiktigt iväg. Kommer ungefär en och en halv meter, innan jag skvimpat ut tillräckligt mycket te, för att det ska ha bränt till på benet... Ställer ifrån mig brickan, drar in och konfererar med Hotwheel, som ger dispans. Lämnar min trotjänare, och gläds åt mina ben. Det är trångt inne på Ofvandahls...Dessutom kommer man inte åt socker och mjölk etc utan ben...

Hemfärd.
Jorå. Klarade mig nästan. Förutom att jag faktiskt gjorde en riktig, klassisk vurpa. Fattade inte ens vad som hände, rätt som det var låg jag där på rygg och skrattade!
Och till slut såg vi hemmet! Jaaa! (Mina armar var ganska så möra vid det här laget)
(Snarare... Dom darrade... Säg inget till Hotwheel, då mobbar hon mig i en vecka. Och för guds skull, säg inget åt min man, då mobbar han mig i ett ÅR!)
Men så var det en sån där SATADÖRR med Tröskel igen... Fastnade IGEN...!! Åååååh så less, och stressad eftersom det var massa FOLK där som TITTADE ...!!
Jag bailade. Vi var NÄSTAN HEMMA och jag bröt mitt löfte till mig själv, från Ofvandahls: ”Hemvägen, då ska jag inte baila....”
Reste mig upp, tog tag i hojen mellan benen, röck till och den rullade lydigt fram...

Jösses...

Vilka HJÄLTAR!!

Man inser ju ... hur krångligt minsta lilla projekt blir...!
Det borde vara obligatoriskt för ALLA medborgare med en vecka i rullstol. Och våra politiker... Arkitekter... Alltså, inse att bussar, tunnelbanor etc är fullständigt omöjliga?! Att du inte tar dig många hundra meter hemifrån om du inte har tillgång till handikappanpassad bil...!

Och Hotwheel sa: ”[Vännen], nu är det idealiska förhållanden... Tänk dig på vintern...”

Jag tänker.
Jättemycket.
Och jag pussar mina knän, lår, tår och smalben.

Ytterst tacksam.




.

Hajja det här med hoj nu då!

Det ÄR underbart att åka hoj.
Det är naturlag på det.

ÄVEN om det ibland är skitkallt, och fast skinnstället egentligen är lite för trångt och man faktiskt blir smidig som ett kassaskåp när man klämt in den där något för stora kroppen i det. (Men assnyggt är det. Japp.)

Lycklig blir jag av att åka hoj.

Ajaaaa...