Det mest privata.

Den här bloggen är halvanonym.
Många av dess läsare känner mig privat, In Real Life. Vet vem jag är.
För dem är MsGarbo bara ett av de flera "nätalias" jag använder, de vet vad jag heter, var jag bor, hur jag ser ut, vem jag är.

För andra läsare är jag helt enkelt bara msgarbo.

Jag vill ha det så.
De som inte känner mig, som bara känner mig via den här bloggen behöver inte veta om jag heter Anna, Maria eller Sofia i förnamn, helt enkelt eftersom det egentligen är ganska irrelevant.
Jag har aktivt undvikit att publicera bilder av mig själv här.

Men nu står jag i valet och kvalet.

Hur ska jag göra, alla gör olika...
För jag vill bara ropa ut över världen, visa upp detta underbara lilla barn, skryta för alla, för just detta barn är något alldeles fantastiskt och underbart, en underbar liten pojke, vackrast i världen. (Helt objektivt, alltså!)

Är det egentligen inte väldigt underligt att inte DN har en hel bilaga om detta underbara barn, att inte Rapport gick ut med extrasändningar när han föddes? Att inte hovet uttalat sig? (Återigen helt objektivt, dårå!)


Men det här behovet av att ROPA UT rimmar illa med mitt behov av att vara privat. Friheten att få gömma mig lite bakom ett nätalias.
Samtidigt, vad är det att hymla om? Det är ju knappast att jag egentligen har en identitet som behöver skyddas. Jag är inte en Kändis Bakom Stora Svarta Brillor.
Jag är bara en helt vanlig människa, som har en blogg som egentligen är rätt ointressant, som mest läses av just människor som redan känner mig och som antagligen BEHÖVER bli utsatt för våldsamma mängder bedårande bilder på mitt underbara lilla barn.

Ja.
Jag får nog fundera på det här lite mer.

Pepparpeppartaiträ

Snart är detta lilla barn tre veckor gammalt. Idag är det två veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, från tryggheten där andra människor hela tiden fanns till hands, ifallatt.
Två veckor hemma, på egen hand. Som mamma.
Det är så konstigt, "Mamma" betyder ju MIN mamma. Inte Jag?!

Alla frågar hur det går.

Jag är förvånad.
Kanske svartmålade jag en smula.
Kanske har jag bara haft toktur.
Kanske ska man inte alls skriva om sånt här - vaknar inte Murphy nu gör han väl det aldrig..?

Jag var förberedd på någon sorts kaos och i ett kaos är vi inte.
Självklart är det mycket jag inte gör, somligt som helt plötsligt är komplicerat som sjutton. Åtskilliga gånger har jag saknat en tredje hand, någon som kan öppna en burk när jag har ett barn i famnen, någon som kan hålla i honom en stund medan jag städar kattlåda - det vill jag ju gärna "göra klart" och inte bli avbruten med - eller ännu hellre: någon som städar kattlådan!

Jag experimenterar en smula: Han avskyr blöjbytena. Ibland går det hyfsat men andra gånger skriker han i högan sky, bortom vett och sans, skriker sig själv så förtvivlad att han nästan inte kan sluta, när det sedan väl är över, när han är i min famn och jag bara goar och kramar honom. Fryser han? Jag provar att bädda om honom lite extra med en handduk. Är det för ljust, sticker någon lampa i ögonen? Knappast, det är ganska "mysigt" i sovrummet... Än så länge har jag inte knäckt koden: somliga gånger säger han inte ett ljud, andra gånger blir han nästan hysterisk. Jag ser inte mönstret. Än.
Eller så finns det helt enkelt inget.

De här två veckorna har varit intensiva.
Jag har nog aldrig haft så många människor på besök i mitt hem.
Jag tror att jag haft fler besök här på två veckor än jag annars brukar ha haft på ett ÅR... Jag hör till dem som åker hem till folk, inte till dem som folk åker till.
Men i ärlighetens namn: Nu är det ju inte jag som "drar". ;)

Kaoset. Det skulle väl vara prioriteringarna då. Skåpsluckorna har fortfarande inte fått sina handtag. Tavlorna är fortfarande ohängda. Såna projekt har helt blivit liggande.
Det är ju inte bra, men så är det. Det får jag jobba på.

Jag jobbar också på Beach 2009.
I ett märkligt mellanläge är jag nu. Jag kan inte ha mammakläderna längre, de är alldeles för stora, men mina vanliga kläder är för små. Byxor är det största problemet. Dessutom får de verkligen inte sitta åt, eftersom operationssåret inte vill bli ihopklämt på något sätt alls.
Och överdelar där man smidigt kommer åt att amma? Hmm. Alla fina sommarklänningar, de är ju helt VÄRDELÖSA ur de perspektivet. Irriterande. Jag har verkligen ingen lust att ge mig ut och handla ÄNNU mer kläder... Jag är både snål och fattig och dessutom gillar jag inte att handla kläder.
Det blir skönt att åka till Orris, där kan man luffa omkring i vad för trasor som helst :D
Och nästa vår, då ska jag få plats i skinnstället. Jo.
Vågen gör mig glad, enligt den är det inte långt alls kvar till matchvikten.
Måttbandet är inte lika roligt att använda.
Dessutom konstaterar jag när jag är ute och promenerar att jag förlorat muskler. Massor av både muskler och flås.
Inte alls konstigt med tanke på två månaders foglossning med ett därpåföljande mycket stillsamt liv.

Papperspysslet är nästan klart. Skattemyndigheten har fått en blankett med de namn jag och Faderskapet beslutat om. (Nej. Inte minsta lilla Egon!)
Faderskapspapprena är påskrivna enligt konstens alla regler.
En hel hög med papper är inskickade till Försäkringskassan, allt från intyg om att ett barn blivit fött till bostadsbidragsansökan. Helt plötsligt är vi ju en familj och då kanske man kan få sånt? (Nå. Inte om man definierar "familj" utifrån ett KDS-perspektiv, men...det gör inte jag!)

Intill mig ligger han nu, Grodprinsen. Alldeles strax ska jag bära in honom i sängen, och dessutom göra kväll själv.

Jag är tämligen nöjd med tillvaron och känner inte att jag har någon väldig brådska ut ur min "bubbla".

Förresten.
Vet ni hur många gånger man kan pussa på Världens Sötaste Nästipp?
Nä.
Jag vet inte, jag heller, men jag undersöker saken!

03.20

Jag vaknar till, intill mig ligger han, Lilla Essingen, Grodprinsen, Skorven.
Kärt barn har många namn.
Snart har vi bestämt ett riktigt också, jag och Faderskapet. Vi är överens om ett namn, nu ska vi bara "smaka" på det lite också.
Nej.
I bloggen tänker jag inte skriva om det.
Just nu tänker jag inte avslöja det alls. Först ska vi bestämma klart. Känna att det känns rätt.

Han söker mitt bröst, "hackar" med huvudet, jag hjälper honom lite tillrätta och så dockar han. Aaaaj! Det gör ont - och då vet jag att han fått "rätt" tag.

Jag tittar på klockan.

Det är natt mellan måndag och tisdag och klockan är tjugo minuter över tre.

Det innebär att det är exakt sju dygn sedan detta lilla barn föddes.

Jag hade just avverkat 60m sjukhussängåkning på 12 sekunder blankt och fått en gummimask i ansiktet och den här lilla människan lyftes ur mig, bars ut av barnmorskan till två väntande barnläkare och där satte man genast igång. Han andades inte. Han hade dålig muskeltonus, dålig färg. Mådde helt enkelt inte alls bra.
I journalen står det om apgar. 5-7-8

Men allt gick ju bra.
En vecka - på minuten - senare ligger jag här i nattmörkret tillsammans med honom.

Grodprinsen. Skorven. Lilla Essingen.

Hets.

Jo.
Man kan hetsäta ett hekto procioutto.
Det är inte ens speciellt svårt.

Men jag ska köpa buffelmozzarella också.
Det blir ännu bättre då.

Det är så DJURISKT gott.

Små barn, små bekymmer...

Jo, visst är det sant.
I alla fall just inatt, just denna stund.

Det är en välsignad stund, en god natt, trots att Skorven inte nöjde sig med morsan kom med - goda droppar, men inte många nog!

Illa illa.


Eller så går man bara upp, blandar 45 ml kokt avsvalnat vatten, 15 ml kokande vatten, med två strukna mått babysemp.

Han är lite rolig, han attackäter.
Äter så fort, man måste hålla i armarna, annars vevar han ut koppens innehåll snabbare än blixten, lapar i sig bröstmjölkersättningen på nolltid, och rapar sedan som en dansk viking.

Hans enda bekymmer är att det tar minst en minut att hämta och fixa den där babysempen.

Då vrålar han precis lika duktigt som en svensk fotbollssupporter.

*s*

Nu lyssnar jag på åskan, dricker lite oboy och äter en macka, och festar lös på en hög vita piller som håller infektioner och smärta under kontroll.
Han roar sig med att äta upp sin hand.

Det är en god natt.

Snart sover vi vidare.


---


Förresten!

Maria! Tack för kläderna! De är jättefina, och i skrivande stund har Skorven på sig en pyamas med små apor, bananer och elefanter på. Fullständigt ljuvligt!

Fröken Morrhår ft. Skorven.

ÅhEssavarharruvaritduharjuvaritbortajättelängeochdetharvaritandramänniskorhärochhondendärsomhardendärandradummakattenharvarithärochtvingatmigätapilleroch...!??

VAD är det där för något!??

Lilla Essingen.

Äntligen är vi hemma.

Detaljerna tar vi sen, men så långt kan jag säga: Det är bra med sjukhus.
Fantastiskt bra med sjukhus men Åhså fantastiskt bra det är att få komma hem!
Helt suveränt fantastiskt underbart!

Skorven har fått mat, fått ny blöja och har somnat om och jag tänker nog göra det samma en stund till.

Men nu är vi hemma, han är underbar, jag är lycklig och Kassik är förbryllad.


Jag är så glad över alla sms och bloginlägg och ... ja, jag ska berätta mer - men inte just nu.

Tack för alla tumhållningar - det visade sig ju att de verkligen behövdes!