söndag 3 februari 2008

Egen härd är guld värd.



För några år sedan bodde jag i Luleå. En mycket trevlig stad, jag trivdes verkligen där, men livet och tillvaron och diverse omständigheter gjorde att jag ville flytta hem igen, hem till min hemstad, där delar av min familj bor, där majoriteten av mina vänner bor.
Jag ville flytta till en stad där man säljer ut alla hyresrätter till bostadsrätter, och där svarta hyreskontrakt säljs på svarta börsen till astronomiska summor.
En galen värld.

Nu är jag inte SÅ petig, men en hållbar och permanent lösning ville jag ha.

Vilken tur att jag hade ett välavlönat jobb så jag hade möjlighet att ta ett lån på ett par miljoner till en trevlig bostadsrätt!

Eller inte.

Men vilken tur att jag redan för tolv år sedan ställt mig i bostadskön, det kostar ju bara några hundralappar per år!

Eller inte.

Så det blev som det blev.
Inte alls dåligt, men långt ifrån optimalt.
En 2:a i en förort med 21 hållplatser tunnelbana - 35 minuter! - från t-centralen.
Men det är ett förstahandskontrakt, den har badkar och balkong och lugna grannar som inte lever om.

(Sen att HARMAGEDDON bryter lös varje nyår kan vi väl lämna - bor jag kvar här nästa nyår så tänker jag INTE vara hemma...)

Men nog vore det skönt att bo lite närmre allt det jag ständigt åker till. Jag har en timmes resväg till jobbet, nästan enåenhalv om jag ska åka hem till min mor... (eftersom jag envisas med att inte skaffa bil utan åker kollektivt, på tvärsen...)

Varför blir det så här? Jo, staden växer. Fler människor vill bo här. ALLA vill inte bo på söder eller kungsholmen, men många. Personligen skulle jag nöja mig med årsta eller enskededalen någonstans, det är tillräckligt nära stan för min del...
Det är i sig en bra sak; en stad som växer och utvecklas är ju bättre än en stad där männisor flyttar, inte vill bo...!

Därför läser jag med förvåning i DN:

"Påtagliga hyreshöjningar blir det enligt Lind i alla områden med "väsentlig bostadskö under längre tid". På en hyra på 8.000 kronor innnebär en 40-procentigt påslag en ny hyra på 11.200 kronor i månaden. Att komma dit skulle ta sju år, enligt den modell som utredningen nu arbetar med: nämligen att hyrorna ska kunna höjas med 5 procent per år, upp till en nivå som gör att bostadskön till ett visst område, till exempel Södermalm i Stockholm, krymper till ett minimum på kanske ett eller två års kö."

Hans Lind är fastighetsekonom på KTH och expertar i en statlig utredning om allmännyttans framtid.

(Jag gissar att Hans Lind inte bor i en hyresrätt på söder)

Vi har alltså ett problem: För många människor vill bo i för få hyresrätter på vissa ställen, t.ex. Stockholms innerstad.

I en tid när allmännyttan säljs ut i farlig fart, och vart och varannat kvarter ombildas till bostadsrätter är alltså lösningen att höja hyrorna drastiskt, för att korta av kön. (!??)

Jag bor i ett mycket segregerat bostadsområde.
Någonstans i Vårby Gård eller Masmo kliver siste svensk av tunnelbanan - utom jag, som sitter kvar, åker vidare förbi Fittja, Alby, Hallunda... Ser jag mig omkring och ser någon med nordiskt utseende visar h*n sig snart vara från Finland, Ryssland eller Polen. Mina grannar kommer från Kurdistan, Irak, Syrien, Finland...
Jag har inget problem med det, jag struntar högaktningsfullt i mina grannar, jag är hopplöst svensk: kliver in i min lägenhet och vill bara vara ifred, och får det i allmänhet.

Men segregation är något i grunden dåligt. Vi behöver BLANDA Människor, vi behöver underlätta för människor att röra på sig, flytta, bo där de VILL bo.
Staden växer, fler kommer hit, vi måste skapa FLER bostäder där VANLIGA människor har råd att bo, och inte bara de som kan acceptera skyhöga bostadskostnader. En hyra på 13000, det är inte samma sak som en boendekostnad i en villa eller bostadsrätt; för där äger du något, du kan sälja din bostad.
Alla VILL inte heller bo i bostadsrätt: Att hyra sitt boende är praktiskt. Går kylskåpet sönder så ringer man till hyresvärden som (i allmänhet) kommer och lagar det/byter ut det. I bostadsrätten är det bara att bita i det sura äpplet och åka till ElGiganten och köpa ett nytt.

Ja.
Om stadens bostadspolitik kan man tycka mycket.
Situation Stockholm, en tidning som skrivs och säljs av Stockholms hemlösa (köp den! Inte bara för den goda sakens skull, den är dessutom bra!), delar varje år ut en utmärkelse, årets BÄNGKÄPP.

I år går priset till Stockholms bostadsborgarråd Kristina Alvendal (m) och kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (kd)


Kristina Alvendal är Stockholms stads bostadsborgarråd. Eftersom hon säljer ut hyresrätter har hon tilldelats en Bängkäpp av Situation Sthlm. Hon försvårar för hemlösa människor att få ett hem, anser Bängkäppsjuryn. Det tycker inte Kristina Alvendal."

Motiveringen till Mats Odells pris:

För att han, genom att underlätta utförsäljningen av stadens hyresrätter och driva igenom marknadshyror i Stockholms innerstad, fortsätter att göra det svårare för Sveriges hemlösa personer att få ett hem.

Mats Odell vägrade överhuvudtaget att ta emot sitt pris: Om Mats Odell ångrar sig kan han komma förbi Situation Sthlm. Käpp och diplom står och väntar på redaktionen. rapporterar Situation Stockholm.

Själv är jag oerhört tacksam, här i min segregerade förort, över att jag alls har en hyresrätt, för med minsta betalningsanmärkning godtas man inte som hyresgäst; får inget kontrakt över huvudtaget. Eller bostadslån heller, för den delen.

Det är nog inte så romantiskt att skråla Jan Malmsjös gamla slagdänga: "Uuunder Pariiis Brooaaar!" i februari.