onsdag 27 februari 2008

Trabant

Jag är hemma hos pappsen.
Jag älskar min pappa, det är en, i huvudsak, bra pappa.

Men datorn han har suger så speciellt mycket surfande blir det inte.

Windows 95. Internet Explorer 5.5.
Maskinen har vilda 64 MB minne.

Man tänker sig noga för innan man klickar på något, för allt tar T-I-D.

Man SKULLE kunna illustrera det här inlägget med en bild på en Trabant, men då måste man googla rätt på en sån bild, och det tar en evighet att ...nä... Ni får göra det själva!

Det är nyttigt med perspektiv.

*s*

måndag 25 februari 2008

Ur en gammal låda...

...plockade jag den här lilla inscannade bilden.




För övrigt utsätter jag mig för risken att vinna en iPod Shuffle. SKULLE jag vinna den får jag ett nytt problem; Vad ska jag ha den till, jag har ju en iRiver som är alldeles lysande bra... Kanske blir det en slant till Stadsmissionen istället.

söndag 24 februari 2008

Begär..?

Hur ska jag kunna motstå

detta?!?

(är det inte lite snålt att den avtagbara broschen bara är i 9k guld, när vagnen kostar tjugofemtusen, och alla framtida dysfunktionella beteenden hos barnet kan man i efterhand förklara: vem blir inte skadad att ha en sån där nallebjörn i spjälsängen?)

lördag 23 februari 2008

Lördagslista

Väder utanför ditt fönster:
Tidigare soligt och fem, sex plusgrader, och ganskablåsigt.
Nu är det mörkt.

Lyssnar på just nu:
Katia Guerrero - portugisk fado

I går gick du och la dig:
Strax efter midnatt, men utan att kunna somna, så jag gjorde ett nytt försök vid halv två. Då gick det bättre, efter en stunds läsande. (Lena Einhorn, "Vad hände på vägen till Damaskus?")

I dag vaknade du:
06.17 av att telefonh*lv*t*t levde j*v*l*n. Det var jouren från jobbet som ringde och undrade om jag kunde hoppa in och ta ett extrapass, någon har tydligen blivit sjuk. Jag blåvägrade.
Sen låg jag och lyssnade på P1 i några timmar, och småslumrade, lyssnade mig igenom brottstycken av Naturmorgon och Stil (som handlade om skor, och som var himla intressant, faktiskt). Vid nio gick jag upp, eftersom jag misstänkte att Jeez var i antågande...
Jag tog en tupplur vid tvåtiden också, för jag har varit trött hela dagen.


Vad har du på dig:
De där platsförmagenjeansen jag fått/fått låna av Jeez och en grå tröja. Jag var tvungen att klä mig (lite tidigare än jag ville, och inte i myskläder) eftersom hon och hennes pappa skulle komma hit med ett, av henne, donerat skötbord.
Idag har jag alltså blivit med skötbord.

Senaste som ringde dig:
Det var Jeez som rapporterade att de var här nu, och kan man köra in på gården? Jag gick ner och öppnade spången.

Som du ringde:
Jo, Svärdsmannen(Mannen som är far till barnet jag väntar). Det var upptaget. Han ringde tillbaks några minuter senare.

Senaste som skickade dig sms:
Svärdsmannen

Senaste som du skickade till:
Svärdsmannen

Senaste vän du addade på Facebook:
Hmm, det måste jag kolla, för jag minns inte...

"You have no friends added in the past two weeks."

Jaha, där ser man, jag är en asocial typ!


Som addade dig:
Antagligen ingen dårå!


Senaste person som mailade dig:
Mymlan som skickade en låt.

Sista hemsida du besökte/läste:
Eh..?
Jag har entvåtrefyrfemsexsjuåttanio flikar uppe just nu, hur ska jag svara då?
Jag har för det mesta bloglines igång, och någon nyhetssida(i allmänhet DN och/eller SvD, och någon blog jag kommenterar och ofta facebook...

Ska göra idag:
Ta ett bad. Jag följde med Jeez en snabbis till IKEA, vilket gav mig möjlighet att krama om mitt underbara gudbarn en stund och konstatera att den där lådan jag tänkt skulle fungera inte hade rätt mått.

Bra eller dålig dag idag:
Jag har varit ganska låg hela dagen. Ingen dålig dag egentligen, det blir så ibland bara.

Om jag tänker utmana någon? Nej. Jag gillar inte såna här listor, så jag tänker inte drabba någon med det här. Att jag för en gångs skull ides visar mest hur tråkigt jag har nu.


Ännu något litet ur min favoritlista i musiksamlingen:

Bambuserfrustration.

Popquiz. Lite laggande chat, och för min del, ganska dåligt ljud.
Det BLEV bättre när jag kopplade in lurarna jag har till mp3-spelaren.
Men en rolig kväll blev det, trots att jag konstaterar: Jag lyssnar på HELT annan musik.

Mymlan frågar frustrerat vad som är MIN musik då?

Ja...
Det blir ett inlägg en annan dag...

Men i dag funkar bara Lady Day.



Hon är å andra sidan fullständigt lysande.

"Damned if I do, damned if I don't"

...och i mörkret ligger jag och inte kommer ron, friden och stillheten.
Kanske blev timmen för sen, jag vet inte.

Jag vet bara att jag helt plötsligt är ledsen.
Ledsen över att det blev som det blev, att du slutade kalla mig för din Älskade.
Jo. Du sa ju så, där i början. Då, när jag inte vågade tro på det.

Sen försvann de orden. Vi hade en krasch i april förra våren, och därefter blev det sig aldrig riktigt likt igen. Du började tvivla. Kanske inte på käreken, men på...den där gemensamma tillvaron. Plötsligt stod det klart att vi inte delade den där drömmen jag hade, och i somligt är det inte möjligt att kompromissa, att mötas halvvägs.
Och jag. Jag kände mig inte längre älskad. Inte på det där sättet som jag behöver få vara älskad. Utan förbehåll.
Nu kändes det som om kärleken blev villkorad - och det går ju inte.

Nu, i nattmörkret, är jag ensam.
Ensam som i övergiven..
Överbliven.

Jag ville inte att det skulle bli så här, och jag vet inte hur jag ska orka fortsätta drömma om tvåsamhet och kärlek.
Hur många gånger orkar man "starta om"?
Hur många män orkar en kvinna investera i?

Hur har jag förvaltat mitt pund?

Ja. Jag har "slagit av radarn" fullkomligt.
Jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka vara något för någon igen.
Samtidigt vet jag att jag, om jag väljer att leva så, ger upp något som är viktigt viktigt. Som jag egentligen inte kan leva utan.

Hur har de förvaltat mig, de män som jag ändå älskat, och försökt, älska?
Kanske spelar det ingen roll: Deras varande och beteende kan jag ju likväl inte påverka; bara mitt eget.

Men jag är bara så ledsen över hur det blev, den här gången, hur jag hoppades att det skulle bli, att jag faktiskt trodde att du skulle vara på ett annat sätt än du sedan visade.
Nu sitter vi i varsin tillvaro, med varsitt trasigt hjärta - för visst vet jag att du inte tar det här lättvindigt - och känner oss lika svikna av varandra.

Jag är så ledsen.

Samtidigt vet jag att jag inte kunnat göra på något annat sätt.


Men jag är ändå så ledsen.
Så förtvivlat förbannat ledsen.

fredag 22 februari 2008

Dagens bästa citat


Jag lyssnar på utmärkta Studio 1, där man pratar om den svenska FN-styrkan som idag åker iväg till Tchad, och de förseningar som styrkan drabbats av, och den larvigt korta tid man kommer vara fullt operativ där nere.

Försvarsminister Sven Tolgfors menar att man måste ta hem styrkan i tid, innan man får problem med den regnperiod som är årligen återkommande och som gör vägar oframkomliga för styrkan. Han konstaterar också att budgetet för missionen är lagd, att pengarna är slut i och med juni, och att han inte har möjlighet att förlänga missionen med hänvisning till denna budget.

Detta kommenterar Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter SVD:

"...Ja när det gäller regnperioden är det klart att det kan ställa till problem, men det är ju lite ironiskt därför att det förband man skickar ner är ett amfibiekompani, de tillhör alltså marinen och om det finns några soldater som kan hantera vatten så är det ju det förbandet..."


...och jag gapskrattar, där jag står i mitt kök....

Skrippkleva

Gigjoe dök upp på msn, och hux flux hade vi bestämt att det var helt nödvändigt att promenera i vårvinden, hitta lite solsken och dricka te ute. Så blev det självklart, och jag lyckades ta mig både i och ur hans hopplöst opraktiska bil flera gånger om, och log lyckligt åt huset han förklarade för mig att han nog vill ha en dag. Jag förstår honom. Det är ett trevligt litet hus, med oerhörd närhet till sjö.

Men just där blåste det mer än vad som var riktigt fika-vänligt så vi rundade udden för att få lite lä, och det var där, när jag försökte berätta om en annan blåsig fikastund i en klippskreva på Gålö som jag bara inte fick till det.
Gång på gång sa jag "Skrippkleva".

Hur är min hjärna kopplad egentligen?

Världen undrar.

Men där satt vi, det blåste, men inte alls som det gjort på andra sidan av holmen, och till en början sken solen ganska gott också, och jag kunde inte låta bli att fundera över om den där blåsippstuvan... nä, några blommor finns inte än, det är för tidigt, men man borde kunna titta efter ifall det börjar knoppa sig i alla fall...?


...och det bisarra slår mig.
Att vi sitter där och dricker te i vårvinden idag.
När det fortfarande är februari, att det är nio grader varmt och jag tagit av mig skinnhandskarna och inte fryser trots vinden.

...och jag tänker på Per Holmgrens ord om tiden vi är i nu. För det är inte höst. Det är för tidigt för att vara vår, och det är sannerligen inte vinter. Han kallade det för ovinter och visst är det så. Ovinter...

1 meter i timmen, berättar han, i sitt sommarprogram(14 juli), är den hastighet som våra klimatzoner här i Sverige förflyttar sig.
Och jag minns min barndoms isfiske på landet, när isborren knappt nådde igenom isen, där på insjön i Södermanland, och jag sitter där i vårvärmen minst en månad för tidigt, och jag tänker på artikeln i DN om igelkottarna som vaknar i vårvärmen, långt innan det finns någon mat för dem, innan naturen är redo för dem.


Och jovisst, jovisst hade blåsippstuvan knoppar...

onsdag 20 februari 2008

Framsteg!

Svenska dagbladet rapporterar: Snart kan du surfa kollektivt
– SL-försök ska leda till trådlöst internet i hela kollektivtrafiken


Det är väl säkert bra!
Själv har jag iofs inte saknat just det, men det visar ju bara vilken trångsynt och bakåtsträvande, rent av bigott, typ jag är.

Men jag hoppas att man, när man ändå skruvar i infrastrukturen för denna datatrafikslösning, slänger med en och annan FM-sändare också, för jag blir trött på att försöka lyssna på radio i tunnelbanan: Så fort man kommer under jord tappar man mottagningen.

Fast radio är ju inte lika trendigt som internet.
Men jag tror nog att fler än jag skulle uppskatta att få lyssna klart på den där intressanta intervjun eller den bra låten, trots att tåget kört över skanstullsbron och in under söders höjder...

tisdag 19 februari 2008

Hem till ett annat sorts hem.


Jag har bokat flygbiljetter upp till Norrlandet.
Jag ska åka hem till Papsen i Skellefte några dagar. Han vet inget, så skvallra inte :) (Nej, jag tror inte han hittat hit, till bloggen)
Sen tar jag bussen upp till Luleå och hälsar på Liddolino, min käre gamle flirt.
Det ser jag verkligen fram mot, det ska bli skönt att få uppleva lite vinter, lite kyla. Gå den där vackra promenaden runt Gültzauudden, åka upp till kyrkbyn och Hägnan (hoppas fiket har öppet och har rullrån!)
Det ska bli roligt att se det nya kulturhuset, det var bara en byggrop när jag flyttade från stan...

...och självklart. Käre käre Liddolino. Vi ska laga god mat ihop, han ska få spö i Tantrix och vi ska kura i soffan och titta på film.
Det kommer bli några mycket bra dagar tror jag.

Många beckar små...

Nya "Beck"-filmer skrivs.

Snälla. Kan vi inte hitta någon ny polis att göra film om? Kan inte Beck och Larsson få vila nu?
Finns det verkligen inga nya idéer att jobba med?

Inte för att firma Beck/Larsson är otrevlig.
Men efter 26 filmer så ...





För den som inte fått nog av 4:ans eviga repriseringar: här kan du köpa den Ultimata Boxen.

måndag 18 februari 2008

Lådan.

Det började som ett skämt, något som vi sa för att skratta åt allt trassel och tjorv som tillvaron erbjöd. En besvärjelse, om att det ändå inte är så illa, att det finns hopp eller något.

Men något skedde. Jag vet inte riktigt vad, det är som om ett kugghjul här plötsligt står i det läget och det där kugghjulet där står i det läget och ännu ett kugghjul passar in i bilden och det enda som saknas är det där sista, avgörande, hjulet, som passar perfekt och som får hela maskineriet att fungera, fast det inte alls var meningen från början.



Maskineriet kommer antagligen att fungera.
Fungera ypperligt.
Men på ett helt annat sätt än jag alls tänkt mig.

Om det här blir av, är det sannerligen resultatet av en massa "tänk utanför lådan"

Och ja.
Jag gillar det.
Jag gillar idén.

Elegant, trevlig och annorlunda.

lördag 16 februari 2008

Respekterade medborgare?

"Vi kommer alltid att göra så här. Tills de börjar respektera oss"

Respekt.
Sedan när blev det något man kan kräva?

Dyrare än guld...

Nu ska jag göra reklam, reklam för en av Stockholms pärlor.

På Wallingatan ligger den, Stockholms Eter- och Aessance-Fabrik.


Där köper man BRA saffran. (till skillnad från det där FNASET som säljs dyrt av Santa Maria på Ica)
Hela, fina pistiller, som man sedan mortlar med lite strösocker och som bara EXPLODERAR av färg och doft i en paella hemma hos bästvännen, i de där goda saffransfikonen som Lux tycker så mycket om, i Bouillabaissen.

Festligt nog är lyxen inte dyrare än skräpet i de där små kuverten i snabbköpet. Det kräver bara en liten smula mer planering - man passerar ju inte Wallingatan i Stockholm VARJE dag.

Men man kan köpa lite extra när man nu är där.




Där köper man Vanilj. Inget vaniljsocker, eller styggelsen vanillin utan hel vaniljstång. Vaniljstång som är lång som hela min hand, ljuvligt mjuk, svart och blank som lakrits och som jag helt enkelt bara ser, faller för och köper, utan att veta vad jag ska ha den till.
Vad ska jag göra med en vaniljstång tycker ni?
Nu är den inlindad i gladpack i kylen - en sån tål inte att lagras länge.

Kanske en riktigt lyxig vaniljsås till hallonpajen? Eller ska jag våga mig på att göra Crémè Brûlée - något som jag älskar, men aldrig testat att göra själv? Kanske läge att införskaffa en gasbrännare?

Jag läste någonstans om ett test av olika sorters vaniljglass, allt från "fulglass" från Lidl och Willys till finaste ekologiska glass, utan minsta lilla konstgjord tillsats, bara äggulor, grädde, socker och vanilj.
Det blev tydligt att många i testpanelen inte kände igen smaken av riktig vanilj, det är sorgligt men inte märkligt: vanillin är en helt annan smak.

Så jag slår ett slag för Essence-fabriken, där droger av högsta klass finns till salu, dessutom i en fullständigt fantastisk miljö.

torsdag 14 februari 2008

Prioriteringar

Ja.
Jag gick fram.
Jag var "den modiga".
Jag vred bagen med min körpärm framför kroppen, för att skydda mig, om någon skulle slå mig i magen.
När tjejens antagonister drog, satte jag mig ner, perplex och inte så lite skärrad.
Jag skäms.
Jag gick inte fram till tjejen för att prata med henne, för att se hur hon mådde, efter alla slag och sparkar. Jag satte mig ner, och var glad för att inget värre hänt. Mig.

Men jag gjorde något i alla fall.
Misshandeln upphörde.

...talk...walk...

Snack eller verkstad. You do the talk, but do you do the walk?

Jag tittar på TV, Fyrans DetViKallarNyheter.
Man redovisar en undersökning man låtit göra: "Fyra av tio skulle ingripa för att förhindra våld" (Klicka fram inslaget i vänstermenyn om du inte har lust att lyssna på skiten om Tito Beltran...)

Fyra av tio skulle ingripa.
Fyra av tio vet inte hur de skulle göra
Två av tio skulle inte ingripa.

Det är sorgliga siffor. Bedrövligt att det inte är en självklarhet att hjälpa någon som utsätts för våld.

Jag bläddrar i mina gamla psykologiluntor, letar efter den där forskaren som studerade just det här... Jag hittar inte det jag söker efter annat än resultatet, som jag kommer ihåg: Ju fler som ser ett brott, desto mindre är chansen att offret får hjälp. Vi gömmer oss bakom de andra; Varför kan ingen annan ingripa?
Om någon skriker Det Brinner!! istället för Hjälp!! är det större chans för denne någon att få hjälp.

Ändå tror jag inte på siffrorna som TV4Nyheterna redovisar.
Av empirisk erfarenhet.

I Måndags kväll satt jag i en tunnelbanevagn.
I ena änden av vagnen får en tjej stryk av tre andra tjejer.
Runt tjejerna står ett helt gäng ungdomar.

I vagnen befinner sig också ca tio helt andra människor, utan någon anknytning till händelsen. Människor som helt enkelt blir vittnen till det som sker.
Tio vuxna människor ser tre tonåriga skitungar spöa en yngre tjej.

Tror ni att fyra av dessa tio ingrep?

På Facebook skapade Anton Abele en grupp, "Bevara oss från gatuvåldet". Den har, i skrivande stund, 118432 medlemmar.
Undrar om någon i den här tunnelbanevagnen är med i den gruppen?
För jag undrar ju VEM som ska bevara "oss" från gatuvåldet, och vem som ska skyddas, om nio av tio INTE ingriper, trots att tre slår en fjärde.
Nej. Vi tänder ljus mot gatuvåldet, vi bär knappar och brickor mot gatuvåldet men vi vänder ryggen till när det sker framför oss.

Nog är det ynkedom!

Men samtidigt. Man blir så ställd när något sker, något sånt sker, precis framför ögonen. Det är så fräckt: De här tre tjejerna som slog den fjärde sket fullständigt i att de hade tio vittnen. De räknade kallt med att ingen skulle ingripa, och de skiter fullständigt i att de begår ett brott. (Händelsen är rubricerad som grov misshandel)
Man blir rädd: Vad händer MIG om jag går fram? Tänk om de går på MIG? JAG kan inte försvara mig.
Man blir SKITRÄDD.

Så rädslan talar.
Handlingen tiger.

När DU ser något.

Do you do the walk?


DN: Flicka misshandlad av tonårsflickor
DN: Misshandlad flicka har pekat ut två förövare

tisdag 12 februari 2008

Om mjölpåsar, och dess eventuella innehåll.


Jag bor ju nu i hooden.
Inte den värsta, men miljonprogram är det allt, och minst sagt segregerat.
Husen är slitna, portarna står öppna dygnet om, även om det är meningen att de ska låsas efter 22. Ofta är saker trasiga.
Det har stört mig, det där med att porten är öppen dygnet om.
Inte för att det egentligen är speciellt stökigt, för det är det inte, men ändå.
Det kan gott vara låst nattetid.
Det finns ingen anledning för vem som helst att kunna springa hur som helst i trapphuset.

Så när jag får höra att Botkyrkabyggen tänker installera någon sorts portlås blir jag glad.
I sedvanlig ordning tar det något år eller två,men nu är det här.
Och det blev ju bra - på det sättet att det fungerar. Nu är det låst nattetid.
Faktum är att det är låst dygnet runt, vilket kanske är lite overkill.




Gäster ska alltså släppas in via porttelefon, och vi boende ska använda en liten "droppe" som man håller upp mot en avläsare.
Låset - alltså, möjligheten att använda en vanlig nyckel - ska tas bort.
Nå.
Allt gott.


Eller...?


Nej.
Allt ÄR inte gott.
Inte för någon som är så rädd om sin integritet som jag är.


Varje hushåll får kvittera ut tre såna här brickor för att kunna öppna porten.
I trapphuset finns femton hushåll.
Trots att samtliga 45 brickor ska öppna samma lås - portlåset - så är samtliga brickor olika
Någonstans registreras alltså inte bara att porten öppnats, utan att Lägenhet 13, bricka 2 öppnade porten klockan si och så.
Vem har tillgång till den informationen?
Hur lagras den?
Vad har min hyresvärd med mina vanor, tider och rutiner att göra?

Oavsett om jag har något att dölja eller inte.


Josh har skrivit en hel del om det här tidigare, läs gärna häroch här. Dessutom har jag för mig att jag läst en lysande krönika i Aftonbladet i ämnet för något år sedan, men verkar den vara begravd bakom aftonbladets fåniga plustjänst.

tisdag 5 februari 2008

"Min bror och jag"

För många år sedan hade en grupp som hette Pontus och Amerikanerna en hit med låten "Min bror och jag".
Min bror, som var tio-tolv år då, fick en skiva med dem en jul eller så, och den spelade han för mig, och en melodislinga har fastnat i mitt minne. Jag nynnar den då och då, och funderar över det där med relationer och syskonkärlek och undrar hur det blir som är och blev som det blivit.

"...Min bror och jag,
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag,
gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag..."


För vi var varandra nära. Jag är avsevärt mycket äldre än min bror, har alltid varit Storasyster, den sorten som alltid tog hand om, och hade med mig min lillebror. När han var riktigt liten barnpigade jag massor, jag och mina kompisar höll på med vårt, medan vi parkerade honom vid legolådan min bästa vän hade. (Jo, ibland byggde vi nog glatt alla tre, han tre och vi elva år...)
Vi byggde kojor, och hjälpte honom att bygga sin, allt för att han skulle vara glad och nöjd och inte ställa till gnäll och gny, och störa oss i våra projekt.
Jag klev av bussen och hämtade honom hos dagmamman efter skolan, sen promenerade vi hem den långa vägen. Senare började han kliva på bussen, som jag kom med.
Jag flyttade hemifrån, och han och pappa flyttade med pappa åt ett annat håll; men ändå kändes det som om närheten fanns kvar.
Ärligen kan jag säga att jag for och hälsade på honom, och inte i första hand hem till pappa. Vid de tillfällena hände det till och med att vi sov tillsammans, fastän vi var för stora för sånt, bara för att vi längtat så.

Det var verkligen "Min bror och jag".

Jag saknar honom så.

För nu är det annorlunda.
Jag vet inte varför, jag önskar honom tillbaks, jag vill ha honom i mitt liv men han vill inte vara ha mig i sitt.
Jag vet inte varför.
Det är verkligen så. Jag vet inte varför. Inga hårda ord har utväxlats.
Han har bara försvunnit.
Slutat höra av sig.
Svarar inte.

Det enda som hörs är tystnaden.


På ett community hittar jag honom.
En bild har han lagt upp på sig själv.
Nej, han svarar inte på tilltal, men han accepterar en "vänförfrågan", så jag kan se profilen.

Bilden gör mig lite obehaglig till mods.

Vem är den här mannen?
Känner jag honom alls?






Nu är han, gissar jag mig till av andras kommentarer, i Afghanistan, på FN-tjänstgöring.

söndag 3 februari 2008

Egen härd är guld värd.



För några år sedan bodde jag i Luleå. En mycket trevlig stad, jag trivdes verkligen där, men livet och tillvaron och diverse omständigheter gjorde att jag ville flytta hem igen, hem till min hemstad, där delar av min familj bor, där majoriteten av mina vänner bor.
Jag ville flytta till en stad där man säljer ut alla hyresrätter till bostadsrätter, och där svarta hyreskontrakt säljs på svarta börsen till astronomiska summor.
En galen värld.

Nu är jag inte SÅ petig, men en hållbar och permanent lösning ville jag ha.

Vilken tur att jag hade ett välavlönat jobb så jag hade möjlighet att ta ett lån på ett par miljoner till en trevlig bostadsrätt!

Eller inte.

Men vilken tur att jag redan för tolv år sedan ställt mig i bostadskön, det kostar ju bara några hundralappar per år!

Eller inte.

Så det blev som det blev.
Inte alls dåligt, men långt ifrån optimalt.
En 2:a i en förort med 21 hållplatser tunnelbana - 35 minuter! - från t-centralen.
Men det är ett förstahandskontrakt, den har badkar och balkong och lugna grannar som inte lever om.

(Sen att HARMAGEDDON bryter lös varje nyår kan vi väl lämna - bor jag kvar här nästa nyår så tänker jag INTE vara hemma...)

Men nog vore det skönt att bo lite närmre allt det jag ständigt åker till. Jag har en timmes resväg till jobbet, nästan enåenhalv om jag ska åka hem till min mor... (eftersom jag envisas med att inte skaffa bil utan åker kollektivt, på tvärsen...)

Varför blir det så här? Jo, staden växer. Fler människor vill bo här. ALLA vill inte bo på söder eller kungsholmen, men många. Personligen skulle jag nöja mig med årsta eller enskededalen någonstans, det är tillräckligt nära stan för min del...
Det är i sig en bra sak; en stad som växer och utvecklas är ju bättre än en stad där männisor flyttar, inte vill bo...!

Därför läser jag med förvåning i DN:

"Påtagliga hyreshöjningar blir det enligt Lind i alla områden med "väsentlig bostadskö under längre tid". På en hyra på 8.000 kronor innnebär en 40-procentigt påslag en ny hyra på 11.200 kronor i månaden. Att komma dit skulle ta sju år, enligt den modell som utredningen nu arbetar med: nämligen att hyrorna ska kunna höjas med 5 procent per år, upp till en nivå som gör att bostadskön till ett visst område, till exempel Södermalm i Stockholm, krymper till ett minimum på kanske ett eller två års kö."

Hans Lind är fastighetsekonom på KTH och expertar i en statlig utredning om allmännyttans framtid.

(Jag gissar att Hans Lind inte bor i en hyresrätt på söder)

Vi har alltså ett problem: För många människor vill bo i för få hyresrätter på vissa ställen, t.ex. Stockholms innerstad.

I en tid när allmännyttan säljs ut i farlig fart, och vart och varannat kvarter ombildas till bostadsrätter är alltså lösningen att höja hyrorna drastiskt, för att korta av kön. (!??)

Jag bor i ett mycket segregerat bostadsområde.
Någonstans i Vårby Gård eller Masmo kliver siste svensk av tunnelbanan - utom jag, som sitter kvar, åker vidare förbi Fittja, Alby, Hallunda... Ser jag mig omkring och ser någon med nordiskt utseende visar h*n sig snart vara från Finland, Ryssland eller Polen. Mina grannar kommer från Kurdistan, Irak, Syrien, Finland...
Jag har inget problem med det, jag struntar högaktningsfullt i mina grannar, jag är hopplöst svensk: kliver in i min lägenhet och vill bara vara ifred, och får det i allmänhet.

Men segregation är något i grunden dåligt. Vi behöver BLANDA Människor, vi behöver underlätta för människor att röra på sig, flytta, bo där de VILL bo.
Staden växer, fler kommer hit, vi måste skapa FLER bostäder där VANLIGA människor har råd att bo, och inte bara de som kan acceptera skyhöga bostadskostnader. En hyra på 13000, det är inte samma sak som en boendekostnad i en villa eller bostadsrätt; för där äger du något, du kan sälja din bostad.
Alla VILL inte heller bo i bostadsrätt: Att hyra sitt boende är praktiskt. Går kylskåpet sönder så ringer man till hyresvärden som (i allmänhet) kommer och lagar det/byter ut det. I bostadsrätten är det bara att bita i det sura äpplet och åka till ElGiganten och köpa ett nytt.

Ja.
Om stadens bostadspolitik kan man tycka mycket.
Situation Stockholm, en tidning som skrivs och säljs av Stockholms hemlösa (köp den! Inte bara för den goda sakens skull, den är dessutom bra!), delar varje år ut en utmärkelse, årets BÄNGKÄPP.

I år går priset till Stockholms bostadsborgarråd Kristina Alvendal (m) och kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (kd)


Kristina Alvendal är Stockholms stads bostadsborgarråd. Eftersom hon säljer ut hyresrätter har hon tilldelats en Bängkäpp av Situation Sthlm. Hon försvårar för hemlösa människor att få ett hem, anser Bängkäppsjuryn. Det tycker inte Kristina Alvendal."

Motiveringen till Mats Odells pris:

För att han, genom att underlätta utförsäljningen av stadens hyresrätter och driva igenom marknadshyror i Stockholms innerstad, fortsätter att göra det svårare för Sveriges hemlösa personer att få ett hem.

Mats Odell vägrade överhuvudtaget att ta emot sitt pris: Om Mats Odell ångrar sig kan han komma förbi Situation Sthlm. Käpp och diplom står och väntar på redaktionen. rapporterar Situation Stockholm.

Själv är jag oerhört tacksam, här i min segregerade förort, över att jag alls har en hyresrätt, för med minsta betalningsanmärkning godtas man inte som hyresgäst; får inget kontrakt över huvudtaget. Eller bostadslån heller, för den delen.

Det är nog inte så romantiskt att skråla Jan Malmsjös gamla slagdänga: "Uuunder Pariiis Brooaaar!" i februari.

fredag 1 februari 2008

Awkward.

Awkward.
Bara titta på ordet.

Sällan har ett ords stavning passat så väl med dess innehåll?

Obekväm. Underlig. Besvärlig. Krånglig. Opraktisk.

Det är en underlig känsla att något INUTI mig rör på sig, oberoende av mig.
Jag har aldrig funderat över hur det skulle kännas, men jag trodde inte att det skulle kännas så här?
Det är inte helt behagligt. Nästan obehagligt.
Ibland gör det till och med nästan ONT..?
Jag har inte vant mig, det händer att jag vaknar av det om natten, vilket är en smula besvärligt, för jag behöver min nattsömn - jag har svårt att somna om.

Konstigt.

Det här barnet kanske är ett konstigt barn?

Kanske ska det få heta Åckward? ;)

Jag lär få vänja mig, har jag en känsla av!