torsdag 31 maj 2007

Det var droppen...

.











.

Bildgåta igen då...

Eftersom Fröken Underbar uppenbarligen inte har något annat att göra än att svara på bildgåtor, och svara illa rätt, så får resten av världen en ny chans.

Rätt svar var alltså golvet på perrongen på Södra Station, pendeltågstationen mitt på södermalm här i Stockholm.

Nå.

Detta då?




Även detta är i en offentlig miljö i Stockholm

Och ja, du får vara med, du också... *s*

Men risken är att du får bjuda MIG på sosta, om du kan den här med!

Bildgåta

För en tid sedan lade jag upp en bildgåta här.


Det är dags att avslöja svaret på gåtan, och kora en vinnare.

Bilden är tagen i en handskaffär på Östermalm och tanken är att man ska vila armen i stödet medan man provar handskar!

Vinnare är...

*trudelutt*


Fröken Underbar


Priset blir antagligen en kram, en kopp espressino på Sosta och någon sorts överraskning!


Så. Nu till allvarligheterna.


En NY bild för er, kära läsare, att klura på.

Var är den här bilden tagen?




Av naturliga skäl är det svårt för "utomsocknes" läsare att klara det här, bilden är tagen någonstans i Stockholms innerstad, i en offentlig miljö.

Nå.

Lycka till!

Clerodendrum myricoides


Så heter den, min senaste balkongkompis. En liten blå fladdrande vän. Gracil, skir, våldsamt vacker.



...eller?


Jo, sant är det, men ändå inte.
På femte våningen i min betongförort är det ont om blåvingar.
Men ändå inte.

Fast på ett annat sätt.







Mer om denna vackra blomma kan man läsa här.

Jeez-it, Jeez!


Välkommen till blogosfären, Jeez!!

Här har du ännu en nödvändig pryl!

onsdag 30 maj 2007

Konstiga saker


På det däringa Internettet kan man köpa konstiga saker. Somligt är roligt, somligt är bara fånigt, somligt kanske till och med fungerar.
Huruvida dagens exempel på detta är roligt, fånigt eller bara konstigt får var och en avgöra. Jag har ingen aning om det fungerar eller inte, jag har inga planer på att utreda frågan.

Jag bara förundras.

Konstig sak


"Anledningen till att katter skrapar sand över sin avföring är att de vill dölja lukten. Eftersom avföringen inte luktar när den ligger i toalettvattnet försvinner även kattens behov av att skrapa sand."

Nåja. Nu är sandskrapandet en instinkt, ett beteende katten själv inte kan välja. Det vet alla som sett en katt kissa på ställen där det inte finns någon sand. (t.ex. sur katt som protestpinkar på hallgolv). Likväl skrapas det i golvet, oavsett sandtillgång. Alltid. Undantagslöst.

Nå. Kanske någon som testat produkten kan rapportera?




Uppdatering

Här kan man läsa om en toalett-tränad katt, där finns också ett kattsandstest och här här finns en redogörelse om hur man toalett-tränar sin katt. Det ska tydligen fungera alldeles utmärkt.

Ja, där ser man, så lite man vet.

Trångsynt och okunnig visar det sig att jag var.
Nåja...

tisdag 29 maj 2007

Idioti #3

Galenskaperna haglar.
Försäkringskassan lönar ärlighet med polisanmälan och bedrägerimisstankar.

Exakt vad försöker man uppnå då??

Ann Jansson kom på att hon felaktigt fått underhållsstöd, anmälde det, fick en räkning och betalade. Och blev polisanmäld.

Egentligen borde man väl inte bli förvånad, men jag kan inte låta bli...

(Ska det fortsätta så här får jag snart starta en speciell idioti-blogg?!)

måndag 28 maj 2007

Min hemliga trädgård.

En gång tidigare har jag haft en blogpost med en liknande - om inte samma? - titel.

Nu tänker jag berätta lite om min verkliga trädgård.
Betongdjungelsträdgården.

Från min balkong ser man 76 parabolantenner. Eller nästan i alla fall. Många balkonger är det, många parabolantenner är det, många hus med många våningar är det. Äkta hood är det.
Men på min balkong finns ingen parabolantenn. (Strängt taget har min tv klappat ihop, så jag har inte ens en sån..!)
På min balkong finns fler blommor än antalet parabolantenner som omger den. På min balkong finns en damm, med en liten liten fontän i, som skvittrar och porlar, på min balkong finns en vattenpipa och en väldig massa lugn och ro.




På min balkong bor en kamikaze-insekt som jag på tio minuter fiskar upp inte mindre än två gånger ur dammen och istället placerar på en fuchsia.
Enligt Darwin borde inte den lille skorven leva än, men han (insekten, inte Darwin) tackade vänligt för ytbärgandet genom att posera snällt.

söndag 27 maj 2007

Kärleksmöte





.

Idioti #2

Vi har en förälder.
Vi har ett barn.


Barnet är oändligt älskat av sin förälder, så som sig bör.
En förälder som vill ge sitt barn allt.

Barnets mobiltelefon fungerar inte bra, så föräldern åker iväg och köper en ny mobiltelefon.

Vadan i detta består idiotin?

Jo, barnet är åtta år gammalt och föräldern köper en Sony Ericsson W800i. (Man skramlar alltså inte fram en mobiltelefon som man själv använt tidigare, en överbliven lur som får duga)

Jag betraktar det hela och förstår absolut ingenting.

Jag förstår inte ens att en åttaåring överhuvudtaget har något behov av en mobiltelefon. En åttaåring ska inte vara i sammanhang där det inte finns vuxna att ta hjälp av ifall man behöver ringa hem.

Dessutom, så genom att förse sitt barn med en sån gadget bidrar man till en prylhets som det barnet garanterat kommer konfronteras med (mot!) så småningom i alla fall. Varför ha bråttom in i det??

Varför ska man förse sina barn med dyra prylar och gadgets, vad för gott vinner man på det?

Är jag bara missunsam, är det jag som bara inte förstår??

Jag tycker faktiskt att ett sånt beteende av en förälder är rent ut sagt oansvarigt.
Jag blir förbannad över att ett barn blir utsatt för sån idioti.
Jag blir förvånad över att en så klok och förnuftig människa kan bete sig så.

Curlingförälderidioti.

Idioti #1

Exakt hur korkad kan man vara??

Tjuvar brände 45 miljoner på lotter.

Gång på gång stal tjommarna stålar från sitt jobb, gång på gång köpte de lassvis av lotter och gång på gång förlorade de?
Jag förstår att man blir desperat, och försöker täcka sin förlust, men hur många gånger kan en människa göra en idiotisk sak utan att lära sig att det inte fungerar??




.

Ni får överleva...

...att jag köpt ny kamera.

Eller helt enkelt bara klicka bort mina inlägg. Jag förvarnar: Det kommer bli en del bilder här framöver.
Så enkelt är det.
Jag har kul.



lördag 26 maj 2007

Framtidstest...

Hos Lvx hittar jag ett knasigt test:

”Hej du, myror-i-brallan-jag-ska-bara-människa!
Din mamma har så många gånger berättat historien om hur det var när du föddes: Som ett kvicksilver slank du ur mig och sedan satt du inte still förrän du fyllde 14 och prästen gav dig nattvardsvin på konfirmationen. Men det gjorde aldrig något att du fladdrade än hit och än dit, du var ju så charmig och visste alltid hur du skulle ta personer.

Den där charmen är din stora gåva, på gott och ont. Eftersom du väljer att leva på den under den första halvan av ditt liv, så får du också ett friktionsfritt liv. Men när sedan livsproblemen börjar hopa sig vid horisonten - då är du inte den som är bäst rustad, även om du en gång plockade apelsiner i Israel och en gång förälskade dig i en aborigin i Australiens vildmark.

Det kan mycket väl hända att du skaffar dig en familj. Kanske gifter du dig med någon som redan har två härliga ungar som du (om sanningen ska fram) kommer bättre överrens med än din partner. Eller så råkar du bli förälder och tar hand om barnet på egen hand. Hur som helst, du förblir glad och nyfiken till din skröpliga ålderdom och dör nog en lätt oförklarlig död.

Tre enkla steg till att ändra ditt livsöde:

Istället för att ständigt flörta med nya erövringar så måste du testa ett ordentligt parförhållande, så att du vet vad du talar om när du förkastar det sedan.
Istället för att ta ett år på college i Minnesota kan du väl prova ett år på folkhögskola i Värmland?
Istället för att baktala alla traditioner så bör du ha ett par, tre stycken om året: Tandläkartid i maj, spontanfest i oktober och pulkarace på nyårsdagen.
I ett tidigare liv var du: vetenskapsman

I ditt nästa liv återföds du som: spåtant”





What!??


*asg*

Vill du göra samma test så hittar du det här.

fredag 25 maj 2007

Gracilt porslin



Jag kan inte motstå detta vackra Rörsrandsporslin, och när jag ser en annons i morgonens DN om 20% rea på fabriksförsäljningen ute i Gustavsberg och dessutom just fått lön så är det bara att acceptera: Jag förlorade den kampen.

Det är så vackert.

Jag har velat haft det så länge, det porslin jag haft fram tills nu har varit urtråkigt, skitfult, inköpt i bulk på ÖB någon gång i samband med min student, för några hundralappar. Mönstret är bortdiskat, glasyren repig och framförallt är det fult.

Nu har jag diskat sex nya tallrikar och sex nya assietter och ställt in i skåpet.

Ja.
Jag är materialist, jag erkänner, men jag känner mig lycklig över mitt vackra nya porslin.

Jag tror jag måste städa, så jag kan bjuda någon på middag :D

onsdag 23 maj 2007

I Syrénernas tid



Jag och Alcarinquë tvärstannar, sniffar som blodhundar och får något drömmande i blicken.
Syréner, ljuvliga syréner.
Ovanligt lång har tiden mellan hägg och syrén varit. Jag längtar efter värmen, men jag är sannerligen tacksam över att hinna njuta av dessa underbara buskar.


Uppdatering.
Hmmm.
Om man förminskar en bild från att vara drygt 3600 pixlar bred till att vara exakt 500 försämras kvalité, framförallt skärpan, avsevärt.
Egentligen inte så konstigt.
Kanske ska man inte alls göra så.

tisdag 22 maj 2007

En ros till en ros...!




Tack för hjälpen, Peterlina!

Bullar och en annan sorts deg


Vi sammanstrålar på Centralen, eftersom det är svårt att hoppa in i en bil där vid Slussen, och österut kör vi och vägen blir smalare och smalare och smalare och smalare och tar till slut slut mitt i en skog av aluminium/trä/kolfibermaster.

Vi är på Bullandö, där man kan titta på segelbåtar.

Jag är amatör på segelbåtar.
Om man ska vara helt ärlig så är jag mer än amatör. Jag kan inte ett skit om segelbåtar. Nada. Niente. Jag har alltså knappt ens gått på en segelbåt. Ever.
Kärleken himlar med ögonen när jag säger helt fel saker, inte tycker att en 45fots segelbåt är så himla stor, men visst räcker det väl ändå med en 30?? Spelar det så stor roll, verkligen?
Du anar inte, säger han. Vi måste åka förbi gustavsberg, där de bygger Arconor, så... Har vi tur är någon där, så du får se på riktigt, invändigt...
Jaja, säger jag, och hänger mig åt bjärt färgade båtstöd som står övergivna när båtarna flyttat ner i sitt rätta element.



(Kärleken himlar med ögonen när jag lägger mig ned på rygg på marken för att få en bra vinkel. Jag skrattar åt honom, som inte begriper sig på att förstå när stor konst skapas)

Jag kan inte låta bli att bli lite provocerad av miljön. Av alla segelbåtar. Inte av de där vanliga segelbåtarna, de där som vi vanliga människor kan ha råd med, utan av de där andra
För vi går och tittar på de han gillar och de är väl fina, jovisst och de heter Arcona och de heter...ja, vad det nu var, cote du solei?, och ... De ÄR fina och stora och bra men är de inte onödigt stora? På land tittar vi också, på skrovformer, han pekar och demonstrerar och visst förstår jag att det är stor skillnad att segla en badbalja och en båt med ett snabbt skrov, visst förstår jag, men ... ändå..?! Han blir allvarligt oroad när jag inte tycker det är någon större skillnad på en båt som är 40 och en annan som är 45 fot och att "de är väl inte så stora?"

Den lilla båten till höger är 40 fot...


Men det är de ju.
Det ser man när vi börjar gå och titta på vanliga segelbåtar.
Där masten INTE är grov som min midja. (Nästan)(Ehum)

Men är det inte bättre, invänder jag, att köpa en segelbåt som man har råd med, jämfört med att drömma om en jättebåt som man inte har råd med?? För man vill väl segla?
Helt uppenbart är att jag inte fattar ett jota.
"Man kan inte segla såna där småbåtar. Min förrförra båt var på 35fot. Aldrig mer" säger han.
Jahapp...?

Men visst åker vi förbi Gustavsberg och Arcona på hemvägen. Vi har tur, VD'n är där och vi välkomnas ombord. När vi går (klättrar?) ner i båten, ner i salongen så... Jovisst är det en stor båt. Absolut. Fantastisk träinredning. (Klicka på Arcona-länken här ovan och titta, det ÄR tjusigt!) Jag känner mig en smula korkad när de resonerar om självskotande segel och backstag, spridare, självslående fock och allt vad det heter och jag blir tyst och tittar mig bara runt och tänker: Man kan BO här. Tvättmaskin blir nog svårt, men bo kan man...

Men solen skiner och mannen är vid min sida och...

...tja, jag brukar ju aldrig bli åk-/sjösjuk så det där löser sig säkert, om det blir aktuellt.

Krillan






Kristinebergs T-bana, en sen kväll, efter en bra (i betydelsen högkvalitativ) stund tillsammans med Jeez.
(Har jag nämnt att jag har en ny kamera och att jag har kul?!!)



.

...Eh..?!


Men kära vän, hur tänkte du nu!?
Nu förstår jag verkligen inte hur du menar?

Har du inte förstått något alls av det jag sagt?
Hör du inte?

---

Jag blir nästan arg.
Men bara nästan.
Istället frågar jag, backar tillbaka och frågar och tror mig sedan förstå hur du kunde ta ett tvärt hopp, så där som jagade vinterharar gör, för att villa bort räven, i sidled. Du försöker inte villa bort mig, du försöker hitta utrymme för ett vi trots att VIet förutsätter en fullständigt omöjlig kompromiss.

Kära rara.

Du ska inte tro det blir sommar...


...ifall inte Forodrim går ut...

...och paraderar, traditionsenligt på Stockholms gator.
Med poliseskort och demonstrationstillstånd, enligt konstens alla regler.
Utspökade/uppklädda i finaste stassen, med picnickorgar och banér.

Från Humlegården till Bellmansstatyn på Djurgården.

Där gick vi alla genom Sommarens Portar och med det att Brethil proklamerade sommaren som kommen bestämde vi att det genast var mer somrigt och varmt.

Som nybliven medlem i Forodrim, Stockholms Tolkiensällskap, undrar jag vad som händer i höst. Backar vi då samma sträcka, går baklänges genom porten - då klädd med halm och gula löv, och sedan sneglandes över axlarna hela vägen tillbaks till Humlegården?

måndag 21 maj 2007

Irritationsobjekt

Ja.
Vi är helt överens.
Ramen ska bort, och bilden hela vägen ut till vänster. Idiotblogger!

*muttrar*

(Eller så - hemska tanke! - är det jag som är korkad?!)

Nå, nu måste jag fara till jobbet igen, i en faslig fart.
Jag får skruva vidare på det där rubrikdilemmat i sent i kväll.

*suck*

Dagen efter...

Helgen, denna Kristihimmelsfärdshelg, har varit lång och full av intryck och jag har kalasat och dansat och festat och kramats och kryssat och slitit och jobbat och jobbat lite mer och gått och fotograferat som en tok.
Sovit är det jag gjort allra minst.

Nu har jag precis klivit upp, efter att ha vilat några timmar efter mitt nattpass. Vilat och vilat. Nja. Jag har snarare sovit som en gris, medan Kattan, som haft tråkigt och väntat och väntat på att jag skulle komma hem och leka med henne frustrerat försökt få fart på mig, och sedan resignerat lagt sig att sova på min höft.

Nu äter jag soppa - varma koppen! - och några ostsmörgåsar och försöker sortera en smula bland alla intryck.

lördag 19 maj 2007

Hur tänkte jag nu...?

Jajösses.
Jag är så trött att jag ser i kors.
Men om tio minuter går jag, jag ska hinna med tunnelbanan som går 06.00 för att säkert vara på jobbet till sju, sen jobbar jag till halv fyra. På jobbet gör jag mig i ordning, och sen åker jag iväg för att kalasa vårbankett.
När jag kommer hem?
Ingen aning.
HUR jag kommer hem?
Well...?

Det här kommer bli en tung dag...
Rolig, förvisso, men lång...

fredag 18 maj 2007

27549

Det är vad som står i displayen på stegräknaren.
Det är nog personligt rekord för en dag.
Ja.
Jag är trött i benen och har ont i fötterna.
Ja, jag tänker gå och lägga mig nu.
Nu.

Ytterligare ord om dessa tusentals steg kommer ... sen. På söndag eller så.

Stadsorientering i sällskap med Alcarinquë och Gimli. Mycket trevligt, massor av trevligt faktiskt, och sedan middag tillsammans med Jeez.

Jag är så välsignad, som har såna vänner...

torsdag 17 maj 2007

In case of...


Jag hör vad du säger.
Låter orden sjunka in i mig.
Intet mer finns att säga, nu finns bara konsekvenser.

Jag reser mig upp, går upp i sovrummet och hämtar de kläder som ligger i garderoben. I badrummet hämtar jag lite toalettsaker. Min kniv från köket. Keramikkatten från spiselkransen sveper jag in i ett nummer av DN.
Lägger alltihop i en prasslig papperskasse från Ica.

Så kysser jag dig på pannan och går.

Kvar blir du, och mitt hjärta.


----

Det var nattens dröm.
Jag processar, förbereder mig.
Gör mig redo.

onsdag 16 maj 2007

Där flyger korpen uppåner...

Under en period i mitt liv levde jag i en liten by mellan Jokkmokk och Vuollerim, och där förekom uttrycket "Där flyger korpen uppåner" rätt ofta, då ofta om byn Porjus, med innebörden att Där är saker inte som de är annorstädes, där händer konstigheter.

Igår var jag hemma hos Celegorm och Alcarinquë. Det är ett typiskt "Korpenflygeruppåner"-ställe.

Där bor Smirre och Josefin.
Smirre är inte en vanlig katt.
Smirre är en katt som är större än många hundar.
Smirre är en katt som inte rymms på en ordinär köksstol utan som föredrar fåtöljer eller golv.
Smirres svans är ungefär lika stor som hela hela min katt.



Smirres bästa kompis Josefin är ungefär jämnstor med min kattfröken, och är den av de två som tydligen för befälet (?!) och just idag var hon inte alls lika samarbetsvillig modell. Jag har nu en ny kamera, jag är lite långsam i vändningarna och gillar därför modeller som slött ligger still. (Är det en tillfällighet att jag är bra på blommor, stenar och pinnar?)


I detta hem finns ett kylskåp fullt av märkliga saker. Fermenterade räkor. (Jag vet inte riktigt vad det är för något, men det luktar inte hallon!) och korv på burk. Hur kan något som kallas korv ligga i en burk? (Nej, det är alltså inte små korvar i spad i burk, à la Bullens, utan ... ja...? Currypasta - röd, thailändsk - i halvkilosförpackning och fler sorters chutney än jag visste fanns.
Celegorm visade mig, en gång för länge sedan, vad okra är för något, och bjöd mig också på köttgryta innehållandes just okra. Jag gillar kylskåp med konstiga saker i, och jag gillar när människor bjuder mig på konstig mat, och visar hur man gör den där konstiga maten. Sånt är bra!!

Idag är jag alltså hemma hos Alcarinquë och Celegorm för att baka paj. Sju tusen bitar kanelpaj. Jag hade ingen aning om att det fanns något som hette kanelpaj, men varje gång jag kommer hem till Alcarinquë och Celegorm lär jag mig nya saker. Nu vet jag att det finns, och jag vet hur ljuvlig fyllningen till denna paj är och jag vet hur fantastiskt det doftar när man gräddar denna paj och jag vet att jag nästan är beredd att ta till vapen för att råka ha sönder en paj för att man ska råka behöva provsmaka den...

Jag vet också att jag inte är det minsta avundsjuk på den 14m2 stora balkong som finns hemma hos Celegorm och Alcarinquë, där man inte alls sitter och dricker te och har det rysligt gott i solskenet. Nejnej.
Där pratade vi om studier, framtida kurser och brist eller upplevd brist eller icke upplevd brist av specifika kurser . Det finns ämnen som jag inte alls visste fanns och som jag absolut inte förstår att man behöver läsa. Jag blir nästan nervös av att konfronteras med för mycket fysik på en gång, men i tunna skivor är det intressant. När jag, nu, mindre än ett dygn senare, inte kan erinra mig vad ett ämne ens heter så ... är det långt utanför min begreppsvärld...

Kort sagt.
Där, I Täby, flyger korpen uppochner.
Där, I Täby, finns är en bra plats för mig.
Där, I Täby, finns två av mina favoritmänniskor.


Här kan man läsa mer om korpar om man är nyfiken. Fascinerande djur, sannerligen.



.

Bildgåta



I oändlig omtanke om er, mina kära läsare (Jo, det finns faktiskt människor som läser det här dravlet!?) så publicerar jag nu en liten bildgåta, så ni har något att fundera över medan jag går och lägger mig och vilar några timmar (Ja, jag har jobbat natt, jag är inte lat i allmänhet)

Vad är det? Vad används det till? Och framförallt, bilden är tagen i en stockholmsmiljö, känner någon igen var den är tagen?

So long!!

tisdag 15 maj 2007

En magisk kväll i maj...


Den här magiska kvällen våren för två år sedan glömmer jag aldrig...

---


Det var en ljuvlig kväll i maj, maj 2005.
Den tolfte maj.

Vi sammanstrålade, jag och Bästvännen, försedda med praliner från chokladfabriken uppe på tjärhovsplan, och rödvin.

En vacker och varm kväll, den där första skira grönskan.
Körsbärsblom.

En bergsknalle där på söder, ovanför kolonistugorna vid Eriksdalsbadet.
Keramikmuggar från ateljén.

Det var en sån där magisk stund, i brytpunkten mellan så mycket. Jag var så oändligt skör. Förälskad och förtvivlad. Lycklig, men hela tiden med gråten i halsen. Glassplitter i vener och artärer. Åh, så jag ville ha honom i mitt liv, men samtidigt visste jag, och förstod, att det nog inte skulle bli så - oavsett hur mycket jag ville och önskade.

Hon - självlysande av lycka.


Hennes Kärlek ringer och jag njuter av att se hur glad och lycklig hon är, så full av kärlek och styrka och det är verkligen en gudabenådad stund.

...så jag ringer upp Brandmannen, som sitter i sitt berg, långt ner under staden, håller vakt, dirigerar och styr.
Han berättar - "Du är en av de första "civila" som vet..."

Monica Zetterlund, Monica som sjunger om Gröna Äpplen, våra gröna Äpplen... Han var en av de som hörde hennes förtvivlade samtal, där hon låg i sin säng i sitt rökfyllda sovrum. Han hörde hur hon tystnade och hur operatörerna försökte prata med henne.
Snabbt var kollegorna på plats - men inte tillräckligt snabbt.

Vi höjer våra vinglas i luften, skålar för henne, för Monica med den fantastiska rösten, vi sjunger tillsammans om gröna äpplen och om stilla promenader genom vår undersköna huvudstad.
Denna vackra kväll i maj släcks ett liv, när hela tillvaron runt omkring oss fullständigt briserar av grönska och skönhet och liv.


Vi tackar Gud för en så magisk och god kväll, där i brytpunkten mellan liv och död, lycka och katastrof.

Vi avslutar kvällen i hennes ateljé, jag inser att man helst inte ska ha druckit en massa vin när man ska pröva på att dreja, och fnissande skiljs vi sedan åt, jag åker hem till Brandmannens lägenhet i Farsta och hon hem till sig.

Exakt sju dagar senare faller himlen ner på henne, på alla oss runtomkring henne.

Samtidigt upplevde någon annan en magiskt, fantastisk stund.

Livet är sannerligen märkligt ibland.










Monica Zetterlund omkom i brand"

måndag 14 maj 2007

Favorit i repris: Om konsten att bygga en bil.



Det var en gång några män i ett stort land, ganska långt till vänster om vårt land, som tyckte om att sälja bilar. Dom tyckte dessutom att det var roligt att hitta på nya motorer, och dom gillade hjulupphängningar och spindelleder. Och krom. I det här landet fanns det redan på den tiden många människor, väldigt många människor, och en hel del av dem hade råd att köpa bilarna som bilmakarna byggde och sålde. De som inte hade råd, drömde om att få råd en dag. Man byggde så fina bilar, att man började lasta dem på båtar och sälja dem i andra länder, på andra sidan haven! Många människor drömde om en blank bil från det stora landet. I det stora landet blev bilarna så viktiga för människors drömmar, att de som hade bil helst inte alls klev ur dem. Därför byggde man restauranger och biografer som man kunde besöka utan att alls behöva lämna sin bil. Många nya medborgare i det stora landet blev till i de stora och bekväma bilarna. Bilmakarna var glada över att så många tyckte om deras bilar, och fortsatte glatt att göra flera bilar, nya bilar. Med mer krom på, för människorna verkade tycka om krom. Och breda baksäten. Bilmakarnas fruar var lyckliga, för bilmakarna tjänade mycket pengar på bilarna de sålde, och fruarna kunde ta sina egna bilar och åka ut och handla fina klänningar och dyra möbler. Fruarna, och deras duktiga män blev bjudna på fester och skrev böcker om hur man bygger fina och bra bilar, och människor läste böckerna och tänkte: Tänk, vilka fina människor våra bilmakare är, att de inte bara kan bygga bilar, utan så kloka de är dessutom! Bilmakarna blev beundrade, för att de var så duktiga. För att de var så framgångsrika och för att de tjänade så mycket pengar.
Bilmakare tycker om att vara duktiga, så de byggde ännu fler bilar. Ännu lite bredare baksäten och ännu lite mer krom.

Men nu hände något väldigt väldigt konstigt.
Helt plötsligt var det flera bilar som blev stående hos bilhandlarna, som inte blev köpta på en gång.

Men det märkte inte bilmakarna, för de höll på att fundera ihop en ny kylarprydnad. De hade kommit på att man kunde lägga på krom i flera lager, då blev det ännu blankare och ännu finare.

Men så hände ännu en konstig sak.
Det ringde en man från en tidning, och han ville inte höra om hur duktiga bilmakarna var på att bygga bilar eller tjäna pengar.
Han ville höra vad bilmakarna tyckte om det lilla lilla landet långt borta på andra sidan havet, som också byggde och sålde så många bilar.
"Men de där små riskokarna är det ju ingen som vill ha! De rostar ju ihop på tre år! Såna där små gulingar kan inte bygga lika fina bilar som vi! Vi kommer ju från Det gyllene landet!"
Sen hade inte bilmakaren tid att prata med journalisten längre, för han skulle träffa en annan bilmakare för att prata om en motor med 4½ liters slagvolym.

Så gick det en tid. Bilmakarnas hustrur han köpa några nya klänningar, och tillsammans med sina män åka till sommar"stugan" nere på solkusten. Men där, där blev bilmakaren uppringda av en av sina räknenissar.
Räknenissen sa:"Vi tjänar inte lika mycket pengar längre. Något är fel. Människorna köper inte våra bilar längre".
Bilmakaren blev arg över att han blev störd på sin semester, och gav räknenissen sparken.
Sen gick han ut till barbequen och vände revbensspjällen.





Ungefär så gick det till, när den amerikanska bilindustrin höll på att gå under. Detroit höll på att försvinna som bilstad.
Man hade helt missat att man i Japan inte bara byggde bilar, utan att man byggde bra bilar. Billiga bilar. Bilar som drog lite bensin.
Japanerna hade lite flyt också.
Oljekrisen kom. Bensin blev dyrt. Amerikanerna fick köa vid sina bensinstationer.

Det är fler människor än Lee Iacocca och hans kollegor som byggt upp en omgivning av ja-sägare. Gustav II Adolf gjorde det, därför sjönk Wasa. Hitler gjorde det - därför körde östfronten fast. Antagligen var det det som hände i Skandia - och nu sitter herrarna med sina miljarder, och festen är över. Det flagande anseendet svider nog minst lika mycket som åtalen som är att vänta.

Och det här skrämmer mig.
Jag, med mitt högmod. Jag har lätt att tänka:"Men de förstår inte..."
Det är min stora skräck, att jag ska känna mig påhoppad och kritiserad, när jag blir ifrågasatt. Jag har så lätt att dra iväg i mina tankefällor. Att känna mig jagad och utsatt. Förföljd.
Tänk om det är jag som inte förstår?
Och ve och fasa, tänk om jag inte lyssnar när mina vänner säger till mig?
Tänk om jag skulle klappa till dom istället:"Vad är du för vän, som inte håller med mig? Är du med mig eller mot mig?"
Behandlar jag mina vänner så, då hoppas jag de slår tillbaka. En rak höger.
Fattar jag ändå inte, då förtjänar jag inte att ha dem som vänner.

---



Läs gärna Åke Ortmarks bok "Ja-Sägarna"



.

Att klättra i träd.

En gång i tiden tyckte jag om att klättra i träd.
Nåväl, jag tycker fortfarande om det, det är fortfarande trevligt att klättra i träd, men nu för tiden är jag försiktig. Det är på något sätt svårare att ge sig hän och njuta. Jag har ramlat ner några gånger, slagit mig illa, några få gånger riktigt illa, så nu är jag, på ett annat sätt medveten om höjden jag är på, hur hal barken kan vara, hur tunna grenarna är. Tryggheten och tilliten till trädets förmåga och vilja att bära mig finns inte längre.
Det är faktiskt inte riktigt lika roligt längre.
Allt oftare går jag förbi härliga träd utan att klättra upp i dem, allt oftare tittar jag bara på deras vackra kronor och minns andra vackra kronor, fröjden av att sitta i dem - och känslan av panik vid fallen ur dem.
Jag är rädd för den dag jag upptäcker att jag inte längre utsätter mig för risken att falla mer.

Samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av det, att slippa.


.

Stämpling

Äntligen har jag beställt en stämpel.

En stämpel med ilsket röd färg, och den ska användas, inte bara stå i en skrubb och samla damm.

Vad den lämnar för avtryck efter sig i tillvaron?


I Helvete heller!




Jag tror jag ska använda den redan nu, fast den inte kommit än...!



.

Mmmmmåndag

Om jag är trött? Nu? När jag ska gå till tunnelbanan om två minuter?(skabaratankamp3först)
Nejnej.
Inte det minsta.

(Det är sant. Jag är inte trött. Jag är bortom trött. Jag är döende)

Ute är det dimma, jag ser knappt t-baneskylten borta i gråheten.
Men så är det ju betongförort, allt är grått utom bussarna...

söndag 13 maj 2007

Vild jakt...!!

"En annorlunda fordonsjakt utbröt i Söråker centrum
i söndags kväll när två personer i en epatraktor jagade två personer på en eldriven rullstol. Händelsen slutade med att epaföraren blev misshandlad. "


Jösses..!
Kanske ska jag vara tacksam för att jag bara omges av manuella rullstolar i mitt jobb...



.

Macro


Timjan från min kryddlåda från balkongen.


Så. Då försöker vi krypa lite närmre...



..och ännu lite närmre...


...och hit kommer vi. Sen börjar bilden bli pixlig.
Men det är inte illa pissat för en liten kompaktkamera :)


Det här är intressant.
Nu har jag inga ursäkter längre. Nu kan jag inte skylla på kameran längre.

Nu är det jag som är darrhänt.

När man (försöker) fotografera på riktigt nära håll ska man definitivt ha stöd för kameran. Inte bara för handen, utan för kameran.

Det, och att se i displayen, exakt var skärpan i bilden, är inte helt lätt. Ajaaa.

Det här behöver jag öva på.

Ett roligt nöje.



.

Sked


I mörkret ligger vi, och jag är ledsen och jag står inte ut i att dessutom vara ensam och jag vet ju hur det är, hur välsignad han är med förmågan att kunna somna oavsett hur bekymrad han är, vad som än händer så somnar han gott, lugnt och tryggt inom tre minuter från det att han lagt huvudet på kudden och jag ligger vaken med hjärtat fullt av oro och i det är jag så ensam - eller just där och då känns det så i alla fall.

I det står jag inte ut, inte alls.

Snälla, håll om mig, jag är så ledsen...

Och han håller om.
Håller i.



...


Till slut somnar vi. Tillsammans. Jag slipper bli liggande ensam kvar i vakenheten. Omhållenfasthållenihållenhandhållensammanhållen.


.

En bild och tusen ord...



Artikeln som bilden illustrerar hittar du här: "Hon sprängde bronsstatyns föregångare"

Den ska jag strax läsa.

Först ska jag dricka en kopp kaffe och hämta mig från bilden.

Bilden av en liten vithårig farmor i ett vardagsrum, vant och självklart hållandes i, siktandes med en grovkalibrig pistol.



.

Årets första...


...svenska jordgubbar delar jag försiktigt på, och lägger i yoghurten tillsammans med branflakes.

Det är inte äckligt, nej...



.

lördag 12 maj 2007

Fokuserad.

Nu har jag den, kameran.
I torsdags kväll fick jag öppna lådan, lägga batteriet i laddning och kännaåklämma på den.
Den är rolig. Vi kommer ha kul ihop.

Ajaaaa.

Min nya kompis...

Jo.
Biler kommer, var så säkra...



.

Erotikdödare


Har jag sagt det förut?


Jag avskyr Strumpbyxor.

De går sönder, de är för korta och åker ner i grenen, eller så köper man större storlek och då är de för VIDA och rynkar sig fult (Jag har hört talas om att det finns extralånga strumpor, men aldrig där jag handlar?!) för att inte tala om hur DYRA (44 spänn idag, på konsum, efter att det par jag hade på mig gått sönder!) de är med tanke på att de pajjar HELA TIDEN och är äckliga att ha på sig och jag förstår inte hur kvinnligheten står ut med dem eller varför ingen kommit på något bättre!??


Hur gör Drottning Silvia?? Är det DET hon har livvakterna till, att bära lådvis med extrastrumpor? Är det strumpkonsumtionen som tvingar kungen att begära högre apanage??

Varför jag då har dem? För att kunna ha fina skor, klackskor, eftersom bästvännen säger att man inte får ha klättersandaler till klänning. Utan strumpor för jag för ont av skorna. (Som om de inte gör ont MED strumpor...)
Jag tycker att hon har fel.

Länge leve sandalerna!

Det här är den nya sommartrenden:




Strumplösa fötter i bekväma skor. Till fest kan man måla tånaglarna. Eventuellt.




.

.

Noli me tangere






"Rör icke vid mig"

Eller åtminstone, låt mig vara lite ifred. Ifrågasätt inte. Låt mig bara vara ifred en smula, jag kan inte försvara mig när jag inte själv vet vad som är rätt eller fel, eftersom verkligheten inte är bekvämt svart eller vit. Somligt är klart som vatten, annat är det inte, och det som inte är det måste få tid att klarna.




.

onsdag 9 maj 2007

Kollektivtrafik här och där, hit och dit



DN rapporterar:SL höjer priset på månadskort


Här i vår kungliga huvudstad kostar ett länstäckande 30-dagarskort för resande med pendeltåg, buss eller tunnelbana 620 kr.

Ett länstäckande 30-dagarskort i Norrbotten kostar 1600 kronor. Då kan man åka från Luleå till Kiruna till Haparanda till Kalix om man vill. Norrbotten är ett STORT län. Men jag lovar er, det är inte några halvtimmestrafik på de busslinjerna.

Men vem bryr sig om hela länet? Ok. Vi tittar på Luleå stad. 485kr per månad. Luleå är rätt litet. I alla fall om man jämför med vad man får för 620 kronor i Stockholm. (Ett helt län, tiominuterstrafik på tunnelbanan, djurgårdsfärjan soliga dagar i maj och buss ända ut till Gålö en midsommarafton)

Ett länstäckande 30-dagarskort i Skåne kostar 890 kr. (Ja, vad stod det nu i Metro, det skulle bli 900 kronor här i Stockholm..?)

Ett länstäckande 30-dagarskort i Västra Götaland, alltså det län Göteborg ligger i kostar 1200 kronor. 515 kronor räcker till om man bara vill hålla sig inom Göteborgs kommun. (Den är rätt liten den också, och då gäller kortet inte nattetid. Det gäller för övrigt natt-trafiken i Luleå också)

Kort sagt.
Vi i SL-Land har varit ganska bortskämda.

Mäskroder


Hos Peter Englund läser jag om ordet Mäskroder. Ett fantastiskt ord. Så kul!
Nu kokar jag ju rätt sällan mäsk. (Det har i ärlighetens namn aldrig skett!) men däremot är jag rätt bra på bouillabaise. Sopproder?

Ser du, Peter, ett helt inlägg om Mäskroder!

Gråväder, DNs bloggande och Hundbajspåsar


Idag är det gråväder ute och jag är lite grå i hjärtat. Inte värre nu än att liljorna på vardagsrumsbordet - vars doft är himmelsk! - piggar upp, och att en skål yoghurt med hallon känns lockande, men jag längtar så efter värme, sommarklänningar, bara axlar och varma kvällar på balkongen. (Måstekommaihågattköpameraluminiumfolietillvattenpipanslutslutslut!)
Den här kylan är frustrerande!!

Igår läste jag om hundbajs och jag kan inte annat än hålla med. Jag har också funderat över det där: Varför ta upp bajset i en sån där liten svart påse, för att sen slänga den på marken?! Jag hajjar verkligen inte hur man tänkt då??

Jag läste också här och de orden fick mig helt stum. Länge. Lilla rara fröken Underbar...



En annan sak - idag måste jag verkligen vara trög? - som jag inte förstår är hur en blog kan vara en blog utan att verkligen vara det? Jag menar, vitsen med just en blog är ju att den är dynamisk: Lätt att kommentera, lätt att besvara kommentarer, kommentarerna är synliga för inte bara den som kommenterar och den som besvarar. Kort sagt, nyckelordet är dialog, till skillnad från en statisk artikel eller krönika eller vad man annars kan välja att kalla det.
DN har en rad bloggare - som i själva verket är krönikörer och inget annat: Där saknas kommentarsfunktion helt. Man kan leta rätt på mailadressen till skribenten, men det kan man ju i allt som skrivs på DN. Är då hela DN en blog?
Nej. DN i helhet är inte en blog. DNs "bloggar" är inget annat än vanliga krönikor - om än läsvärda för det. Läs t.ex. gärna Ulrika By

tisdag 8 maj 2007

Berglin om blogg




Dagens skratt!!

Bilden hittade jag här! Där kan man gott läsa lite.

Avdelningen "Vansinniga Projekt"


Jag har ingen bil.
Jag har haft, men nu bor jag i tunnelbaneland där en bil oftare är dyr och ivägen än till nytta.

Men det finns ändå stunder när jag önskar att jag hade en bil.

Ofta kan man lösa såna problem med hjälp av goda vänner, men ibland trasslar det och bänglar det och jag är nu sån; jag orkar med en begränsad mängd trassel och bängel.

Nu sken solen och jag tänkte: Äh, vaffan, jag fixar det själv, det går ju...


Det var inte en helt lysande idé.

Det var rätt tungt.

Men nu är det gjort och nu kan jag plantera mina stackars pelargoner som stått i alldeles för lite och gammal jord för länge, som försmäktat illa ute på balkongen. Nu får de finaste mylla för sina små rötter.

Och jag, go'vänner, har sannerligen förtjänat en god kopp kaffe och något rysligt kaloririkt!



.

Favorit i repris - Pingviner

Även det här är en text som har några år på nacken. Jag gillar fortfarande pingviner, än mer än texten, och det är en dröm att få åka till södra halvklotet och se dem i verkligheten. Man måste inte åka till kylan på sydpolen, de finns på många ställen, till och med i tropiskt klimat! (Jo, det är sant, godahoppsudden! Den sortens pingviner har nakna hudfläckar i ansiktet så de kan svettas!)

här och här kan du läsa mer om pingviner.

----------------






Jo.
Jag gillar dem.
Och det har inget med en viss finnes operativsystem (även om det har en himla massa tilltalande egenskaper - men det ska vi inte prata om NU) att göra.
Faktum är att jag gillade pingviner innan jag alls kände TILL dessa operativsystem, eller något operativsystem överhuvudtaget.

Pingviner är coola.

Dels ser dom ju så festliga ut.
I frack.
Med sina fånigt korta ben.

Men jag gillar dom mest, för att dom är omöjliga.

Sydpolen, va.
Jag menar, varför göra det enkelt?? Varför bo där det är SKITKALLT?? (i bästa fall. Ibland är det så kallt, så det knappt finns ord att beskriva det)

Då överlever de genom att ställa sig i täta täta täta klungor, där de yttersta får ta smällen från den arktiska stormen.
Så växlar dom om vilka som står ytterst, så att de inte fryser ihjäl.

Vad dom gör där, då? När det är som jävligast? Varför dom inte simmar omkring i havet och käkar fisk?
Dom ruvar.
Dom står i tre evigheter på isen, med ett ägg på sina fötter. Rullar ägget ner på isen, dör kycklingen på ett litet ögonblick.
Inga utrymmen för misstag.

Och vilka är det som står där då?
Jo...
Papporna!

Undertiden är morsorna ute till havs och käkar fisk.
Dom har det nog rätt bra, där.
Relativt sett.




När det är kallt ute, och man faktiskt ska vara ute, så måste man äta kraftig mat. Mat med högt energivärde. Det vet alla skogshuggare. Ingen tillfällighet att "amerikafläsk" var ett begrepp i finnmarken.

Vilken tur att pingvinfarsorna har en mcDonald där då, på isen, som levererar sillburgare på löpande band.
Inte?

Nej. Dom står där, och ruvar sitt ägg, utan mat. Hur ska dom kunna käka, när dom står på glasiäris? Var ska dom placera sitt dyrbara ägg under tiden - på dagis? Nej. Dom står där, och står, i 40 dagar. I upp till -70.
Där kan man snacka om bantningskur.
Halva kroppsvikten försvinner.

Vaddå på glasiäris? Varför är dom inte vid iskanten? Då kanske någon kompis kan slänga åt en en sillabit ibland?
Jo, för iskanten smälter på våren. Därför måste dom vara inne på "fast" is. För att stormarna är något lite lite snällare inne, där luften är hög och torr.
Så synd att pingviner har så korta ben, att dom inte är gjorda för att gå på is, utan för att simma under vattnet, då...
Dom går långt.
Morsan och farsan.
Och väl framme, lägger honan sitt ägg, och han tar det på sina fötter, lägger fläskmagen över, och stannar.
Och hon går tillbaka.
Till havet och käket.

När kycklingen kläckts, matar han den, med käk han haft i krävan under hela den långa väntan (utan att ha käkat upp den själv, inse så hungrig han måste vara??)




Men hon käkar för två.
Hon äter allt hon hinner, där hon simmar runt i havet.
Och så börjar hon sin vandring. Till honom, och till deras barn.
Och då har hon krävan laddad med mat, till kycklingen, för vid det här laget har den käkat upp vad farsan hade.
Så kommer inte morsan så dör kycklingen.
Jag hoppas verkligen att han får en liten smakbit i alla fall.
När dom väl hittat varandra, hannen och honan, bland alla trumpetande pingvinmammor som letar efter sina pingvinpappor

Och så tar hon över ungen.
Avlösningen är här.
Han får stappla iväg den långa långa vägen till havet igen. (fast det är inte RIKTIGT lika långt, eftersom våren är på väg)

Nu stannar hon där, tar hand om ungen i 40 dagar.
Ger den mat ur krävan, medan hon lever på sitt fettlager.
Bantar.

Så efter 40 dagar går de till havet. Nu är iskanten så nära som den alls kan komma, allt planerat för att ungen ska behöva gå så kort bit som möjligt.
Den antarktiska sommaren är kort.

Ungen är vuxen, klarar sig själv.


Nog är det väl beundransvärt??
Tänk om vi var lika hängivna våra barn?



.