söndag 29 april 2007

Ju snabbare kolhydrater desto bättre.

Jösses.
Hur tänkte jag nu..?
Varför började jag äta glass NU!?

Så förtvivlat gott...!!

Jag måste ju i säng..!



.

Den hemliga trädgården




Vägen till min hemliga värld, den gömda trädgården där allt kan hända...


...eller helt enkelt ett slånbärssnår, mitt i värsta hooden, där jag bor...

Välj sanning själv...!




.

Norrbottensinvasion



Av en märklig slump ramlar två besök in från mitt kära gamla Norrbotten under samma vecka. Först Pojken tidigare i veckan och nu min käre Flirt. Där sitter vi då, jag för dagen i en svart klockad linneklänning från KUS och helt strumpfria ben, i eftermiddagssolen på Medborgarplatsen, med vin och öl och planer på mat och en hel del att prata om.

I kärlek var vi en gång, en viss sorts kärlek, kanske ska man inte vara så noga med etiketter och namn på vad som är och var men jag tycker fortfarande mycket om denne man, även om det som var var något helt annat än det som nu är. Å andra sidan är det som är vackert och gott på många nya sätt.

Några roliga dygn får vi tillsammans, bland annat övertygar jag honom om det nödvändiga i att köpa en jacka för tusen spänn innan jag kramar om honom där vid flygbussarna på Cityterminalen. (Rysligt snygg, framhäver norra europas vackraste pempa!)

Märkligt nog pratar vi mer med varandra om det där som är skört och om sånt som gör oss människor försiktiga och förälskade och rädda och berörda på andra sätt nu, än då. Man kan undra hur det kommer sig...?

Och ja, i det parti Tantrix vi hinner spela vinner han. Matchen är hård, men jag fick vackert inse mig slagen.
Jaja.
Det gör inget.
Nästa gång, då...!



.

Stilla vårlycka



Jag kan inte låta bli att stanna upp, förtjust, inför synen av havet av violer.
Äntligen är det vår, jag njuter hejdlöst av det här första gröna och jag förtvivlar över min akuta kamerabrist - i vintras rasade min gamle vän, en ny är på ingång, kommer om ca två veckor. Då är jag än lyckligare - men åtskilliga tusenlappar fattigare.

En mobiltelefonkamera är helt enkelt inte ett alternativ i längden.



.

Sopor!

"P-vakt kan få ge böter för skräp
Trafikborgarrådet Mikael Söderlund (m) har tröttnat på nedskräpningen i stan och hotar med straffavgifter om det inte blir bättre. Han ifrågasätter om gratistidningar ska få delas ut på allmän plats och vill bötfälla dem som skräpar ner.
" (Läs texten i sin helhet på :Dagens Nyheter)

Söderlund delar upp problemet: Dels alla gratistidningar, dels snabbmatsförpackningar och dels fimpar och snus som slängs på marken.

Egentligen är det väl oväsentligt vad som klassas som "skräp", själva definitionen av skräp är ju att det är något som är använt och därefter hamnat på fel plats.

Men visst, för mig får man gärna avskaffa hela kommersen med gratistidningar. Det står ju likväl inget i dem... Och hur Aftonbladet lyckas göra något som är sämre än Aftonbladet och - man kallar det ".se" - och ha någon sorts vinning av det..? Det kan ju aldrig vara lönsamt!? Dessutom tycker jag synd om deras stackars tidningsutdelare som mer eller mindre desperat försöker bli av med sina jättelika buntar...

Papperskorgar är bra. Använd dem! De står ofta tätt, det är ingen stor ansträngning att bära sin lattemugg en tre steg lång omväg för att kunna slänga den, istället för att bara lämna den stående på bänken.

Men är papperskorgen redan överfull, då blir det krångligare.
Då kommer dessutom måsar och kråkor och drar ut soporna, vilket inte förbättrar situationen...
Dock. På den gula dekalen på papperskorgen står telefonnumret till Stockholms Stad. Dit kan man ringa och säga:"Papperskorgarna längs med norrmälarstrand är överfulla, allihop, kom och töm!"

För visst kan vi lägga ansvaret för vår stads renhållning på någon annan, visst kan vi lägga ansvaret för uppfostrandet av dess medborgare att använda papperskorgar på vår stads P-lisor, som Mikael Söderlund föreslår, men jag tror inte på det. Det ligger ju i allas vårt intresse att vår stad är vacker och representativ så varför säger vi inte: "Ursäkta, du glömde något på bänken där..." när någon fräckt lämnar McDonaldsskräpet efter sig och går.
För det är ju så.
Vi ser alla när skräpet blir skräp, när människor inte använder de papperskorgar som finns, och Nej, ALLA är inte ALLTID fulla!

Och dessa fimpar och prillor...
Ja.
Jag hävdar, med en dåres envishet, att fimpar också är skräp. De ska inte ligga på marken, drivvis, vid busshållplatser och entréer. Plocka upp efter er, rökare och snusare!!


Mycket gnäll från mig idag?
Kanske blir jag lite grinig över förfallet, jag är nämligen mycket förtjust i vår vackra stad!

Kanske finns det ett annat sätt att öka vår användning av de papperskorgar som finns, ett vilt och lite roligt förslag från vår södra landsända: Pant på hundbajs ska ge rena trottoarer
Visst, ett aprilskämt, men tänk om man på något vis faktiskt fick pant på det som man slängde, nog skulle motivationen öka hos folk, giriga är vi ju lite till mans!

Vilka som skulle stå för panten? De som bidrar till nedskärpandet: Snabbmatskedjor, gratistidningarna, tobaksföretagen, glass- och godistillverkare...!


Mats Pertoft (mp) föreslår i en motion ett pantsystem på just fimpar - 750 MILJONER gånger lyckas våra rökare missa askkopparna varje år?! (Borde de inte bli mer träffsäkra med så mycket övning?!?Läs mer här!)

Själv ska jag ut i solen, njuta av dagen och antagligen plocka ihop några utslängda gratistidningar på vägen till t-banan!




.


.

lördag 28 april 2007

Nyhetsvärdigt?

Under fredagen rapporterar Sveriges Radios Eko:

"Förre statsministern Göran Perssons närmaste man Lars Danielsson får troligen inget nytt ambassadörsjobb. Uppgifter till Ekot tyder på att regeringen inte tänker ge Danielsson någon av de åtta tjänster han sökt. Nu har Danielsson dessutom sökt ett nionde jobb - som ambassadör i Thailand."

(I sin helhet kan du läsa texten och lyssna på inslaget här)

Jag är inte insatt i alla oändliga turer kring Danielssons varande eller icke-varande, men jag förstår inte varför Ekot rapporterar om att Danielsson sökt jobb som han inte fått.
Jag tror det är fler än han i vårt avlånga land som drabbats av samma öde.



.

Bönblandning

Då och då har jag svårt att få tankarna att stillna, då ligger jag i mörkret och tänker, somligt gott men oftare blir det mest orostuggande och ur sånt tänk kommer sällan något klokt.
Dessutom somnar man inte, eller i bästa fall illa och sent.

Då sträcker jag ut handen i mörkret, öppnar lådan i sängbordet och tar fram ett av radbanden. Vilket som, det spelar ingen större roll.




Så börjar jag, pärla för pärla, räkna mina tacksamheter. Allt jag har att inte oroa mig över, istället vara glad och tacksam över. Ofta är det lite trögt att börja, ofta är jag ju så ledsen och orolig att det är svårt att hitta något att tacka för, men jag anstränger mig: ... Jag är frisk: Mina nerver och muskler gör som de ska... Solen sken varmt och skönt idag... Jag hann precis med t-banan vid slussen när jag redan från början var sen... Lunchen var god... Jag har en BästVän... Lilla fröken Morrhår finns i min tillvaro, vid mina fötter, sprider sina irriterande katthår överallt och hennes tokigheter skänker mig minst ett skratt varje dag...


...och efter en stund somnar jag oftast.



Jag tycker om radband. Jag har en hel hög, olika, både muslimska och katolska, och använder dem på mitt eget sätt.

Vill man be "på riktigt" med en Rosenkrans (Ett katolskt radband, som det på bilden) finns en beskrivning över hur man använder det här.


En annan variant av radband är Frälsarkransen, som används inom svenska kyrkan. Den används också inom konfirmationsundervisningen och jag gillar den eftersom tanken och meningen med den är så okomplicerad.




Fascinerande föremål, radband. Jag tror jag behöver fler. Det finns buddhistiska radband, jag vet att man använder radband inom både den koptiska och ortodoxa kristna kyrkan och Birgittinersystrarna har en egen variant av Rosenkransen...?

Ja, jag behöver absolut fler.

Bara själva skramlet i fickan är i sig en sorts stillsam bön.

Jag avslutar det här inlägget med Augustinus fina kvällsbön, som Z påminde mig om häromdagen.


Vaka, o Herre, med dem som vakar,
väntar och gråter i denna natt.
Sänd dina änglar
till dem som sover.
Vårda dina sjuka, o Herre Kristus.
Ge vila åt de betryckta,
välsigna de döende,
ge lindring åt de plågade,
beskydda de glada,
allt för din kärleks skull.
Amen



.

fredag 27 april 2007

...Simon, Petrus...

En gång i tiden var du sex år, hade inte börjat i skolan än och din far mer eller mindre knuffar dig över tröskeln, och jag står vid köksbänken och överfalls av din syster, men du är mycket skeptisk till mig, till företeelsen "Pappas Nya" och jag... Ja, jag är fullständigt skräckslagen.

Den där dagen hade kommit lite fortare än planerat, ett körihop hade dykt upp, och din far fick åka och hämta dig och dina syskon fast jag inte hunnit åka än, och jag välsignade min farmor i sin himmel för att hon lärt mig koka palt, för om jag kokade palt, världens bästa palt kunde jag väl ändå inte vara så värdelös, allt för mycket stockholmare, väl? Så jag kokade palt, palt till dessa vildbasarbarn, en hel hoper barn som nu mer eller mindre knuffades över kökströskeln och tog skydd på soffan, i trygghet, så långt bort i det jättelika köket som möjligt.

Och det gick ju bra.
Många goda år blev det, och dina barn blev så mycket mina barn som en annan kvinnas barn kan bli det men när uppbrottet skedde så var dina barn inte alls längre mina och jag förmådde inte hålla i dem alltmedan jag - i vild förtvivlan och desperation - stötte bort faderskapet.

Nu kliver ett av dessa barn ut från SLs information vid Sergels torg. Några dagar från att fylla arton, det är flera år sedan vi sågs och kramen jag får är varm och god och full av glädje och vi skrattar och jag skrattar åt arketypen: Storögt tar han in - och förkastar - storstaden. Han ska hem till Norrbotten, till lugnet så fort som möjligt: "I den här stan är ju folk inte riktigt kloka..!", "Det är ju som en myrstack, det bara kryllar ju av folk, skitjobbigt!" för att i nästa andetag meddela att han nog börjar ha lite koll på stan, vi sitter i Gallerian och äter lunch, han pekar rakt norrut och säger:"...för åt det hållet ligger Djurgården, visst?" och jag skrattar och rättar, och därefter bjuder jag på en hallontryffel och vi konstaterar att ... de nog inte var så äckliga, varpå jag går med honom ner till cityterminalen och flygbussen för vilsegågna ynglingar är en värdelös sak.

Dessa barn...
Vad de växer?!


.

onsdag 25 april 2007

Ord i tid och otid

I mörkret, när jag lägger min kind mot din axel kommer ledsamheten över mig och jag säger det: Under närheten och glädjen och skrattet finns den nu, hela tiden, stråk av ledsamhet som ibland sköljer över mig. Över hur det är och vilket sopigt läge som uppstått och hur i hela fridens namn jag ska hantera den...

...och så är jag arg också, på dig, på något underligt sätt, för att du ändrat dig... Jag var så tydlig när jag träffade dig, för att aldrig mer behöva hamna i det här läget... Det är ingens fel att det nu är som det är, men det är likväl himla orättvist...

Du är tyst, för vad kan man säga...

Dessutom är det osmart av mig att ta det här nu, för jag vet att det inte är din klokaste stund på dygnet, de där minuterna som rymms mellan ögonblicket du lägger dig ned och nästa, när du somnat. (Just den talangen är jag mycket mycket avundsjuk på. Tänk att alltid alltid somna gott!)
Risken är överhängande att du faktiskt somnar ifrån mig, ifrån mig och min ledsenhet och mitt i mitt resonemang.

Jag hör hur du andas tungt och jag bestämmer mig för att vända mig undan eftersom jag vet att du tycker att det blir för varmt om jag ligger för nära för länge.
Ja.
Jag är ledsen.
Men det går ju över, och det finns ju bättre tillfällen att prata om det här.
Men jag är ledsen.

Men av min rörelse blir till intet, för du håller i min hand.

Du har inte somnat ifrån mig.

Jag ÄR inte ensam i det här eländiga läget.

I min hand håller du stadigt och din fot söker mitt ben och den ordlösa närheten är.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.

Heder!




Heder och ära till Polarn&Pyret som tar ett modigt kliv ut ur prinsessrosaglittertjej- och monstergröntåblåttuffaränder-killklädträsket! (Fina ord, eller hur?!! :D )

Spring och handla!

DN:"Unisexkläder för barn gör comeback"

tisdag 24 april 2007

Sol


Som en SOL i ditt universum vill jag vara älskad.

Jag vill vara den som bringar liv, som möter, älskar, faller och fångar upp.

Utan förebehåll.


Allt utom det är sekunda.




Det var gott att bli påmind om hur det ska vara.

måndag 23 april 2007

Avtalsbrott

På något sätt känns det som ett sådant. Ett klockrent svek av en ingången uppgörelse.
OM vi går in i Kärleken, OM det här fortsätter att kännas bra, då...

---

Då, den där dagen i Augusti förra året, vårt andra möte, på Bockholmen där vi äter lunch pratar vi om det i klartext. En sak är viktig att du vet säger han, och han är beredd på att jag ska ta avstånd, stryka honom, men jag vet ju redan. Ja. Du har två barn, jag vet det, svarar jag. Det gör ingenting. Jag tycker om barn. Bara du inte är färdig med barnamakandet, för jag vill ha egna barn, inte bara dina. Det är oerhört viktigt för mig.

----

Viktiga saker att vara tydliga om, så jag slipper den katastrofen en gång till. Jag har älskat tillräckligt många män som inte vill ha barn med mig, som är färdiga med det eller inte mogna för det eller som möjligtvis inte älskat mig tillräckligt mycket för det.

Nu står jag likväl där.
För det var DET som var hans dilemma, DET han slitit så med den där veckan i tystnad och eftertanke; insikten om att han inte vill ha fler barn och vetskapen om hur viktigt det är för mig och i vilket hopplöst läge det ställer oss.
En djup känsla som inte har med logik eller "rätt och fel" att göra - en känsla som man inte kan argumentera om.

Helt plötsligt törs ingen av oss använda "The L-word" och helt plötsligt är allt livsfarligt.

Han säger att bollen är min nu, att jag behöver få tid för att smälta och fundera över det här, och det är ju sant och riktigt.

Egentligen finns ju inget att fundera över. Egentligen borde jag ju bara gå.


Samtidigt är jag faktiskt arg över att han på något sätt - utan ond avsikt säkerligen - lurat mig.
Hade han vetat då, sagt då, hade jag aldrig givit mitt hjärta till honom. Det var ju därför jag var så tydlig, för att slippa stå i den här situationen EN GÅNG TILL.

Jag är LESS nu.
Det RÄCKER nu.

----

Vi gick ner till stranden, måltiden var över, men ingen ville åka tillbaks till verkligheten, och där, vid vattenkanten kysste han mig för första gången. Eller om det nu var jag som kysste honom.
Sånt vet man ju aldrig riktigt.

För evigt ristat i min hud...

...och under vilt fnissande brottas vi och han skrattar och säger Nej! Titta inte!! och över min arm rinner vatten och jag bereder mig på det värsta.



Lite skavd har den hunnit bli, speciellt hållbara är de inte, de där cornflakespaketstatueringarna, men jag ler när jag ser den, åt stunden och åt det där fnissandet...

Signalfel


Vad är värst, att vänta på ett tåg som inte kommer, eller att sitta på ett tåg som kör hundra meter, sen stannar, sen står still, sen står still, sen kör hundra meter igen?
Ungefär HUR stressad blir man om man ser minuterna passera?

Egentligen inte SÅ oerhört stressad, eftersom jag faktiskt har nästan 20 minuter på mig på centralen innan nästa tåg jag ska med kommer.

Men ett tåg som står mer still än går tar ganska lång tid på sig att ta sig fram.
I normala fall tar resan Jakobsberg - Stockholm C 18 minuter.
Jag kastar mig av tåget när jag väl är framme och tittar på tavlorna efter mitt Södertäljetåg. Och visst är det så. Mina 20 minuters marginal räckte inte. Jag blir stående 25 minuter till, väntandes.

Väl framme på jobbet möts jag av en brukare som är klart stirrig över att jag är sen. Han lider av helt andra sorters signalfel, MS är en mycket grym sjukdom, jag är lycklig över att mina nervbanor har färre signalfel än Banverkets järnvägar.

En sak i taget.

Så är det bra att göra för att lösa problem. En sak i taget. Försöka sortera och reda, och sedan helt enkelt börja i en ände och knoga på.

Men om sorterandet inte är så lätt, om allt hänger ihop?

Förutsättningarna för vad som kan vara är fundamentalt annorlunda. Det vet jag redan nu att jag inte kan acceptera rakt av.
(Det är svårt att inte känna ett ... svek. )
Samtidigt är det svårt att bara kallt resa sig upp och säga just det: Du kan inte ge mig vad jag behöver. Ha det bra, lev ett lyckligt liv.

Hur jag än vänder mig förlorar jag.

Det är svårt att inte bli lite bitter.

----

Jag klipper till tyget, det där ljuvliga blå klädet som jag köpt till den mantel han ska få, få i födelsedagspresent i sommar. Alldeles för dyrt var det, och levererades ironiskt nog bara några dagar efter att den där PåSpetsenStällarDagen och där på köksbordet har dessa ljuvliga metrar legat som ett blått åskmoln av oro. För vad skulle jag nu ta mig till med det? JAG vill inte ha det, det är köpt för dyra pengar till honom, för honom åt honom och jag vill verkligen inte ha det.
Brått har jag, jag breder ut det på vardagsrumsgolvet, min överraskning avslöjar jag, jag som älskar att överraska stort, av allt blir bara en stor fis, men jag breder ut tyget på golvet, ritar upp bågen och klipper försiktigt. Syr sedan alltmedan mannen intresserat tittar på. Förväntansfull och glad är han men i mig är allt huller om buller. För av min överraskning blir bara en fis och jag gör det jag gör nu för att jag inte törs vänta, inte står ut med att ha tyget i min närhet.

Han gör mig sällskap till bussen, håller om mig och jag säger just det: att det gör ont i hjärtat att sy, att det nog inte blir några broderier på den manteln, inte just nu i alla fall.
För att brodera är en kärlekshandling och ett sånt arbete törs jag inte påbörja, inte nu. Inte alls faktiskt.
Att jag syr för brinnande livet nu, för att jag inte törs tro att något finns kvar när han fyller år.

Han håller varsamt om mig, länge.

fredag 20 april 2007

Navelskåderi

I går, i bilen, fortsatte vi samtalet, när vi åkte från cafét hem till honom. Jag var frusen som jag alltid är när känslorna varit större än vad som får plats i kroppen och då var konceptet FamnHamn mycket lockande och han såg logiken och det goda i det. Vi pratade bland annat om sanningen i uttrycket opposite attracts och hur sant det är för oss, för i så mycket är vi mycket olika. Spännande är det, men ibland också ordentligt frustrerande, eftersom det ställer krav på väldig tydlighet -det är så lätt att tänka och tro att man vet något om hur den andre tänker och känner som man egentligen inte har en aning om.
Det är viktigt att lyfta blicken ur sitt eget perspektiv, sin egen upplevelse och påminnas om att den inte självklart är sann bara för att den är min.

Om det kan man läsa kloka ord här

Klickar du istället här får du se en mycket vacker navelskådarbild.

Omstart

På onsdag ska jag träffa en man, en affärsman, och äta lunch. Eventuellt skulle man kunna kalla vårt lunchmöte för "anställningsintervju". Troligen är det mer akkurat att kalla det "träffas, höra sig för och kolla läget, prata om behov och möjligheter".

Vad man än kallar det så måste jag erkänna att jag är lite nyfiken och en smula hoppfull.

Vi får se vad som blir.

12 april. PåSpetsenStällarDagen.

¤ Persona Non Grata ¤

[Bästvännen] brukar kalla det Skriksol och det är ett bra sätt att beskriva den sol som hälls ut över världen den här söndagsförmiddagen och efter frukost och kaffe så säger kroppen ututut!!! och jag frågar mannen om han vill som jag och han är en smula tveksam för seglarknäna är ur slag och vi provgår tillsammans runt hörnen på huset och uppför brantslänten och nej, de knäna vill inte alls göra mig sällskap så jag går iväg själv och vinden är bitande kall men solen värmer och det är en fantastisk dag.

Frukosten var god och tillsammans bläddrade vi i DN, rostade bröd åt varandra och sippade på apelsinjuicen. Därefter samlade jag ihop mina pryttlar och pinaler för att sammanpackandet senare skulle gå smidigare. I botten på ryggsäcken ska stora gjutjärnsgrytan packas, och den är ännu halvvägs genom rengöringsprocessen i det ögonblick jag är färdig att gå ut på min promenad, så packandet lämnar jag halvfärdigt. Uppbrottet är inte SÅ långt borta, jag ska åka hem, mannen ska gå från att vara min man till att bli sin pojkes pappa; pojken har önskat sig en PappaKväll och sånt nekar han aldrig till.
Själv ska jag tillbringa en bit av kvällen och hela natten på jobbet så om den prioriteringen säger jag inte mycket annat än att jag tycker att det är en klok sak att prioritera sina barn högt.

Ner mot [mälarens strand] tänker jag gå, men joggingspåret är så skuggigt och trist och längs med bilvägen har jag inte alls lust att gå så hur det nu är så trasslar jag mig in i skogen, håller solen i ryggen en god bit och börjar sedan vända näsan så att solen värmer mitt vänstra öra. Då bör jag ha rätt sorts bäring och jag njuter njuter av att gå där under trädkronorna. Ibland följer jag en stig, ibland kryssar jag på fri fot mellan tuvor och stenar och efter en avsevärd stund kommer jag ner till bilvägen till båtklubben, den behöver jag bara korsa, och sedan gå ner över ängarna till Mälarens strand. Lite sankt är det här och där och de lågskor jag har kräver viss stadig fot, för blöt vill jag inte bli men så kommer jag ner till klipporna. Jo. Det ÄR kallt och det HAR blåst och stenarna närmast vattnet är livsfarliga, glaserade i is och jag förbannar åter det faktum att min kamera kapitalt och totalt kolapsat för isskulpturerna ÄR läckra, men nu får jag nöja mig med att njuta av dem i stunden. Jag klättrar längs med vattnet, bitvis är det inte helt lätt att ta sig fram, men så kommer jag fram till de där vanliga klipporna man jämt går ner till, när man går den korta, enkla vägen. Där kryper jag ner i en skreva och lapar sol i någon halvtimme eller så. Det är verkligen en ljuvlig dag, även om vinden är lite kall. Så går jag uppför slänten, undviker andra människor, letar rätt på blåsippor och vitsippor där i backen och kan inte motstå frestelsen att lägga mig ner ibland torra löv och grästuvor och jag är helt enkelt fullständigt förälskad i blåsippor. Alltid. Varje vår.
Sen styr jag kvinnoskeppet på kurs mot den där alternativa hemmahamnen och faktiskt har jag lite ont samvete över att jag varit borta så länge, för promenaden blev avsevärt längre än jag tänkte men oroad är jag inte.

Dörren är låst och när jag plingar är det ingen som öppnar.
Ojdå.
Då har mannen måhända åkt för att hämta pojken?
Ojdå.
Jaja. Det reder sig nog.

Men det gör det inte.
Inte alls.

Mannen kommer och pojken kommer och pojken är glad, pappig och blyg men också nyfiken och tittar under lugg i det att han buffas med mannen som nu helt växlat över till att vara pappa.

Mannen som nu blivit pappa är stressad över att han inte fått tag på mig, i det att det blev klart att pojken var på väg, skulle skjutsas av mamman eller hämtas av pappan. Min mobiltelefon blev visst kvar i handväskan. Den saknade jag faktiskt under min promenad, i stenskravel klättrade jag ju, tänk om en sten vickar och även jag gör det, står på näsan och bryter ett ben? Då är det bra att ha en mobiltelefon i jackfickan istället för hemmavid. Ringt har han, och han uppskattade nog inte att höra telefonen han ringde till glatt spela ute i hallen.
På bänken i köket läser jag på lappen han skrivit, den jag hade kunnat läsa om jag åtminstone haft nycklarna med mig och lappen innehåller information om var han blivit av, men också ett p.s. som har en underlig ton.

Nu frågar mannen, med något stirrigt och underligt i blicken, om han ska skjutsa mig till tåget.
Han har packat ihop mina saker och redan burit dem ut i bilen.
Jag funderar på den där kaffekoppen jag längtat efter, och den bullpåse som faktiskt finns inom räckhåll men jag känner tydligt att jag är den enda som längtar efter kaffe.
Ville jag ha skjuts?

Nejtack. Jag tar bussen.
Jag tvärvänder.
En minut efter det att jag kommit in, snörat av mig skorna kliver jag i dem igen och tar min tunga ryggsäck och går, fäller ner solglasögonen över tårögonen för det gör ont i hjärtat att känna så som jag känner nu: Här är jag inte alls välkommen.
Var vänlig försvinn. Helst på en gång.

Söndag är det och bussarna går i halvtimmestrafik så jag går några busshållplatser för att slippa stå still och jag går förbi blåsippstuvor i massor men de är inte lika vackra längre, ögonen bränner och halsen svider och när telefonen ringer och jag ser att det är han som vill säga något så svarar jag faktiskt inte. Jag skriver istället ett sms där jag ytterst kort säger att jag vill vara ifred.
Jo, svar får jag ju, ett JagVilleBaraBeOmUrsäkt och om det behöver man nog resonera, för hur vet jag att du ber om ursäkt för ”rätt” sak: Idiot! Ledsen är jag men också arg, men just precis nu vill jag inte alls prata för jag är för ... för att prata klokt. Dessutom har mannen sin pojke runt fötterna och den här sortens samtal behöver fokus.

Så orden får vänta.
Tills jag stillnat lite och till varken han eller jag är på jobbet.

Det hinner bli tisdagkväll och hade allt varit som vanligt hade jag varit där och träffat honom men han rapporterar att han ska jobba sent så istället bokar jag tvättstugan när den råkar vara ledig och mellan tvättmaskinerna pratas vi vid på telefon.
”Men du. Vad var det som hände i söndags?”

...och av samtalet förstår jag att mina varningsklockor, som faktiskt pinglat en del den senaste tiden, inte pinglat i onödan. För visst har somligt förändrats. Kyssarna har blivit färre, och aldrig av honom initierade. Beröringarna i förbifarten upphört. Så även komplimangerna. När jag försynt och försiktigt frågat så har han hänvisat till trötthet och för mycket jobb och så är också fallet. Det är en man som har ett ansträngande jobb.

Men även jag är knäckt efter ett eller två arbetspass och jag finner kraft i att han finns i min tillvaro. Han upplever uppenbarligen saker annorlunda.
Nå. Nu ÄR han ju onekligen en annan sorts människa än jag och i det finns det mycket jag tycker om, just skillnaden, men samtidigt känner jag ofta osäkerhet.
Jag saknar de där underbara sms:en han skrev, jag saknar att känna mig längtad efter. Jag känner mig oftare osäker än upplyft.
Det ÄR inte bra och om det känner jag att vi behöver prata om men nu kommer annat ivägen. Vi behöver också prata om skillnaden mellan att vara man och pappa och förmågan och viljan att smälta samman de rollerna. Helt uppenbart är att skillnaderna mellan de två rollerna var totalt inkompatibla den där soliga och vackra söndagen.

Jag säger:”Jag tror du behöver fundera över vad du vill.”



Om det resonerar vi en stund och det är ett stort och viktigt samtal och jag har hela tiden en underlig, lite kylig, känsla i magen, ett nästan professionellt anslag och vi avrundar samtalet med att bestämma att inte höras av förrän om en vecka. Tid för tankar och eftertankar.

Jag grämer mig över investerat kapital som möjligtvis visar sig vara förlorat, över säd sådd över hälleberget.

Men natten går och dagen därefter går och ännu en natt går och jag skrattar med [bästvännen] och bär balkongbord med [G] och promenerar med [Morrhårshögen].

En märklig frid.

Inch’Allah.

Kanske är det så: Att det blir som det blir, att jag stängt av helt i väntan på någon sorts fortsatt kommunikation om en vecka, eller så spelar det mindre roll än jag trodde.



---------------

Nu vet jag.
Visst spelar det roll.

Ful Gubbe




Hi,
I'm the Bloglines Plumber. Bloglines is down for a little fixer upper. We will be back shortly. Bloglines will be all better when I'm done with it.

Thanks,
The Bloglines Plumber



Vill jag se den här gubben, tror ni?

Försvinn, fuling!!

Vin och vatten


Ja, ett gott möte blev det. Gott i det att orden sas och hördes och förstods, klarhet och tydlighet råder och ömsesidig respekt och också en hel del värme.

Men det finns ett men av katastrofal sort, och över det måste jag nu grunna och fundera.

På mitt dilemma finns ingen god lösning.



Jag kan inte låta bli att tycka att livet ibland är mer än orättvist.

torsdag 19 april 2007

101/65


Lågtryckare är jag. Jag vet, så jag tar det lugnt varje gång jag ger blod. Och ber sköterskan kolla trycket.
Värdena är bra, så jag har aldrig haft några problem med att ge min knappa halvliter.

Tvärtom.
Jag känner mig god när jag gör det. Jag gör en alltigenom god gärning.
Men självklart finns det något i det för mig också.

Muggarna.

De fullständigt underbara öronlösa muggarna från Rörstrand.

Jag tycker att det är MISÄR att en kvinna bara får ge blod var fjärde månad. Det är MOBBING, män får ge blod fyra gånger per år! Jag MISSAR ju en mugg!

Sköterskan skrattade åt mitt orerande, och när jag efter välförrättat värv sitter ute i väntrummet och är duktig och tar det lugnt och dricker mycket kommer hon:

- Vilken färg på muggen vill du ha?

Den riktigt klarblå, den mörkblå, svarar jag.

- Bra, då... Du, jag smugglar ner en extra i påsen åt dig...!

Ljuvliga ljuvliga du!

Ur den dricker jag grönt te med mynta och tittar på hur regnet droppar i dammen på balkongen.

Ge blod du med. Och när du ändå är i tagen, registrera dig här och här också.

Prioriteringar

Jag jobbar i eftermiddag. I morgon också. Och på fredag har jag oruckbara åtaganden sedan länge. Och på lördag jobbar jag.

Men vi måste faktiskt finna tid att reda ut vad som är, se om allt är över eller om andra vägar finns.

En människa står inte ut med att stå i osäkerhet, obeslutsamhet och okunnighet. Lika omöjligt är det som att i längden stå med ena foten på bryggan och den andra på båten. I längden är det ett omöjligt läge.
Jag vill att vi fattar gemensamma, goda och genomtänkta beslut.
Jag vill vara modig och stark, men ju längre tiden går, desto större är risken att jag blir rädd och sjappar. Att han sjappar. (Det KAN ju vara så att han redan bestämt sig. Det vet jag ju inte, men jag hoppas att han tänker som jag)
Så inte kan jag jobba i eftermiddag. DET är en total omöjlighet.

Lite ringåfix, så löste det sig. Ett bortbytt pass. Med tanke på hur sopig timpenning jag har spelar det ju ingen större roll i den allmänna konkursen!

Och vad är viktigast?

Valet är larvigt lätt.

Så i eftermiddag träffs vi, det är överenskommet.
Det blir nog bra.

onsdag 18 april 2007

Missa inte!

Just nu blommar de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården!
Det är helt SJUKT vackert!

Vi får väl se om blomningen håller till på lördag, då man firar Körsbärsblommans dag. Läs mer om det här

Orosklump

I maggropen har jag en stor tung sten av oro. Den rullar runt och skaver och gör ont.

Idag ska vi pratas vid igen. Antagligen ringer han när jag är på jobbet och har svårt att prata ifred. Det i sig är inte bra, men går att hantera: Vi får bestämma när vi ska höras igen, och jag ... ser om det alls finns något att prata om.

Ibland känns det som om det inte spelar någon roll, men inte idag. Inte när dagen som är sista dagen på betänketiden kommit.

En klump i magen, svart och malande, och en annan i halsgropen, röd och svidande.

Karmstolstortyr

Min natt var lång.
Min brukare kom till ro strax efter elva, då släckte jag inne hos honom och gick ut i sjukhuskorridoren, satte mig vid ett bord och broderade och lyssnade på min Mp3spelare. (Tack Gode Gud för att jag hittade den i villan och stressen när jag skulle hemifrån i gårkväll!)
Kvart över midnatt drack jag en kopp te, och tittade till honom, försiktigt för att inte väcka honom. Han sov lugnt. Vid halv två släckte jag golvlampan intill mig och försökte knöla ihop mig på två karmstolar jag ställt ihop.
Jag är 175 cm lång. Det gick inte så väldigt bra.

Då och då har jag vaknat till, skuffat ihop stolarna, försökt hitta något nytt sätt att veckla ihop en lång kropp på en trång yta som inte gör för ont, och slumrat vidare.

Halv sex gav jag upp, satte mig upp igen, tände lampan och fortsatte att brodera.

Man kan ju vända på det: Jag har hunnit brodera mycket i natt, och dessutom får jag betalt för det.

95 kronor per timme, plus någon tjuga i OB.

Det är ganska mycket mindre än den kvinna som jag sen köper lite frukost av, när jag väntar på bussen jag precis missat.
Men jag har ju ett jobb, ett viktigt jobb som innebär skillnaden mellan överlevnad och liv för den man jag jobbar med/åt/för.

Skulle jag till äventyrs tycka att jag har för låg lön kan jag inte strejka, eftersom en sån strejk skulle bedömas som samhällsfarlig. Det är ju rätt. Det ÄR den ju.

Men det skulle vara roligare att knöla ihop kroppen på två karmstolar i en sjukhuskorridor om jag hade råd att ha semester i sommar.

(Nej. Det sa jag kanske inte? Vi personliga assistenter har ingen semester. Vi har semesterersättning istället. Sen semestrar vi om vi har råd)

Min rygg och jag är inte överens om mitt yrkesval.
Den skulle föredra att sälja kaffe. Jag håller nog faktiskt med den om det.

/Ms Garbo